Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hos korporalens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
avslog patronens begäran. Men det bedrövar mig,
om det hjärtliga, goda förståndet mellan dig och
mig skulle lida härav. Mor, vi hava ju så länge
varit lyckliga med varandra! Vi hava från ungdomen
vandrat vid varandras sida, ömsesidigt
hjälpande och tröstande den ene den andre i livets
svåra stunder! Aldrig har ett ont ord stört trevnaden
under vårt tak... Så ha vi levat vår tid,
och graven ligger nu framför oss. Skola vid gravens
rand tvenne hjärtan skiljas, som aldrig...
– Det är din egen skuld, Brant, ja, din egen
skuld. Skyll dig själv!
Korporalen suckade och fäste på sin hustru en
blick av öm förebråelse.
– Betänk dessutom, sade han med tillkämpat
lugn, betänk dessutom, vad vi och Johanna äro
skyldiga Sven. Gossen har fäst sitt hjärta vid
flickan, och hon sitt vid honom. Sven är oss
kärare, än om han vore vår egen son. Jag vill
ej göra min gamle kamrat Ståls son olycklig, och
det skulle han bli, om han mister Johanna, ty jag
känner Svens sinnelag. Han har ju också vårt
löfte, som vi aldrig med heder kunna bryta. Har
ej Svens och Johannas förening i många år varit
vårt önskningsmål?
– Sven! inföll Kerstin. Ska vi uppoffra vårt
eget kött och blod för hans skull? Ha vi icke
gjort nog för Sven ändå? Togo vi icke den fader- och
moderlöse pojken till oss, vårdade honom
som om han varit vårt eget barn? Har han icke
oss att tacka för allt? Ha vi icke givit honom
en kristlig uppfostran? Ha vi icke arbetat och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
