Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hos korporalens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kring skogsdungar och ängar spridda boskapen.
Det tystnade alltmer: naturen beredde sig till
nattens vila. Nu drog korporalen sin rev ur sjön
och ämnade just lägga metspöet på axeln och
återvända till stugan, då han från sjön förnam ett
plaskande liksom av åror.
– Det är Johanna, tänkte gubben, och han
bedrog sig icke. Han stannade på stranden för
att invänta henne.
Nu var det vanliga landstigningsstället, där
korporalens ökstock låg, en liten vik, vars finsandiga
strand undanskymdes av en gråstenshäll, så att man från
stugan ej kunde se densamma. Snart sköt båten in i viken,
och korporalen räckte Johanna handen. Hon såg ej så
frisk och rödblommig och glad ut som vanligt; det syntes
tydligt, att hennes själ var nedstämd.
– Far, sade hon, jag kommer för att som
hastigast tala med er.
– Ja, ja, men stanna här, sade korporalen,
jag vill ej att du skall gå upp nu....
– Patronen har varit här, far; jag vet, vad
ni har svarat honom. Jag kunde se och höra det
på honom, då han kom tillbaka.
Gubben Brant blickade forskande i Johannas
ansikte, men sade ingenting.
– Tack, tack, far, sade flickan och slog sina
armar kring hans hals.
– Jag visste väl det, sade korporalen med
glädjestrålande ögon och kysste Johanna, jag
visste, att min snälla flicka ej kunde tänka annorledes...
Ja, jag gav patron redligt besked: jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
