Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5. Hos korporalens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Väl möjligt, att han det kan, också möjligt,
att han det vill, sade korporalen, men det skall
endast styrka mig i min övertygelse, att Johanna
ej skulle bli lycklig med en sådan man. Folk
anser patronen för en elak och dålig människa,
men det tillkommer icke oss att bryta staven över
hans huvud, ty vi hava alla så lätt att bliva slavar
under vår onda natur... Men nog talat för i
afton om detta ämne. När vi fått sova på saken,
torde det nog bli bättre.
Och härmed steg korporalen upp utan att
vidare lyssna till Kerstins klagomål och lämnade
täppan. Han tog ett metspö, som stod i hörnet
vid förstugukvisten, gick därefter ned till sjöstranden
och satte sig helt lugnt att fiska. Vad han
tänkte, medan han satt så där och såg ned uti
vattnet, är hans egen hemlighet, men efter några
minuter var hans gamla ansikte lika fridfullt, som
om aldrig någon storm dragit över hans grå lockar.
Korporalen hade denna gången ingen fiskelycka.
Ingen enda aborre eller mört ville fastna
på kroken; sannolikt hade sjöns fjälliga befolkning
redan ätit sin kvällsvard. Men gubben satt lugnt
och tåligt och betraktade den med en pennfjäder
genomstuckna korkbiten, som simmade i det alltmer
mörknande vattnet. Solen var längesedan
nedgången; men dess purpursläp, aftonrodnaden,
dröjde ännu över de vågiga kullar, som i väster
begränsade dalen. En matt, genomskinlig halvskymning
utbredde sig över insjön och fälten och
den lilla hyddan. På avstånd hördes skällkornas
bjällror och vallhjonens rop, varmed de samla den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
