Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. De båda rivalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade,
ådrorna vid hans tinningar svällde. Han hade hitintills
med krampaktig styrka fasthållit i sin själ
den förmaningen, att det just är i frestelsens stund
en kristen bör taga vara på sitt sinne och aldrig
löna ont med ont; men nu var måttet rågat: han
kunde icke längre strida mot sin natur. Den flammande
blick, han fäste på länsmannen, förstummade
denne, såsom om han sett ljungelden över
sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade sig
instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven
han kunde komma.
- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt
sin väldiga näve. Vågar du yttra ett enda ont ord
mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig, din
usling.
Patron Brackander började även, som man
säger, draga öronen åt sig. Men nu uppstämde
länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla
sin rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte
på patronen samma verkan, som trumpetens toner
på den eldiga stridshingsten. Han erinrade sig
även sina husbonderättigheter, och att han i nödfall
kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till
hjälp. Härmed livade han sitt mod, och med modet
började åter vreden jäsa över.
- Karl, röt han, du har vågat kalla min vän
och gäst, konungens befallningshavande herr Spöqvist,
för usling!
- Och det vågar jag kalla dig också, du lille
otäcke dvärg, svarade Sven. Reta mig icke för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
