| 65 |
Patronen och kronolänsmannen lämnade matsalen och återvände till kontoret. Spöqvist antog en allvarsam, imponerande uppsyn och slog sig ned i soffan, patronen lade armarne i kors bakom ryggen och såg fundersam ut.
Sven masmästare inträdde. Han hälsade herrarne hövligt och stannade vid dörren med mössan i hand. På jättens panna låg ett dystert moln, och i hans annars så klara och lugna blick visade sig något, som antydde oro och själsspänning.
- God afton, min förträfflige Stål, sade patronen fryntligt. Jag har låtit kalla dig hit för att tala med dig i en viktig affär... Bror Spöqvist, du ser här den av mina talrika arbetare och underhavande, för vilken jag hyser det största förtroendet. Jag ger med nöje Stål det vitsord, att han är en skicklig, ordentlig och trogen arbetare.
- Fägnar mig att höra, sade Spöqvist nådigt. Gör dig alltid förtjänt av sådant beröm, min vän!
Sven teg och snodde mössan mellan händerna.
Patronen gick ett par steg över golvet och fortfor:
| 66 |
- Jag anser det både för en plikt och en glädje att göra mina underhavande lyckliga...
(Sven såg vid denna oväntade bekännelse högst förbluffad ut; Spöqvist smålog omärkligt.)
- Och därhän hava mina strävanden alltid varit riktade, fast jag måhända mången gång misstagit mig om medlen och i ännu flera fall haft att göra med människor, som ej gjort sig förtjänta av min välvilja. Det gläder mig desto mer, då jag finner ett tillfälle att visa mitt hjärtas filantropiska böjelser utan att missbruka min godhet och spilla den på ovärdiga. Min käre Sven, jag har fattat stort intresse för dig och beslutat göra vad jag kan för din framtida lycka. Det kontrakt, genom vilket jag är din husbonde, är snart ute; jag vill ogärna förlora en så trogen tjänare... Vill du för ännu ett år stanna kvar i min tjänst? Jag skall giva dig ökad avlöning, min vän... ja, vi skola nog komma överens.
- Med förlov, herr patron, svarade Sven, jag har funderat på annat håll: jag vill försöka att bli min egen smed.
- Såå?... Nå, jag säger ingenting därom, jag har just för din räkning tänkt på detsamma. Men sätt dig ned, min vän! Jag har mycket att tala med dig om.
Sven satte sig på en stol vid dörren.
- Vad skulle du säga, fortfor patronen, om jag härmed, i herr kronolänsman Spöqvists närvaro, förbinder mig att efter din tjänstetids slut skänka dig en egen liten jordlapp, bygga på densamma en smedja, förse den med alla inventarier
| 67 |
- Bevare mig! Är det verkligen patrons mening? sade Sven och fäste på Brackander en blick, som på en gång uttryckte misstroende och överraskning.
- Min allvarliga mening, försäkrade Brackander. Nå, min gosse, slå mig i hand och tacka mig!
Sven räckte patronen sin stora, valkiga hand, men icke utan en inre motbjudande känsla, ty han anade, att något låg på djupet av denna ovanliga vänlighet och frikostighet.
- Och när du nu blir din egen, sade Spöqvist, så vill jag tro, att din första tanke blir att gifta dig.
- Naturligtvis, inföll Brackander och klappade Sven på axeln. När man kommer i så lysande omständigheter, så måste man dela dem med en trogen maka, annars är det ingen välsignelse med det. Du skall tro, Sven, att jag också gjort upp en plan i det hänseendet... Jag vill göra din lycka fullständig, min gosse.
- Jag tackar patronen, sade Sven och vände sig oroligt på stolen.
- Jag känner en flicka, som råkat bli kär, ja, riktigt olyckligt kär uti dig, Sven.
- Hm... jaså.
- Du skall fria till henne, min gosse, och det genast. Hon är dig värdig; ja, på sätt och vis blir det dig en ära att få henne till hustru. Jag vill göra er bägge lyckliga. Det är, med ett ord, min hushållerska, mamsell Petronella, som förgapat
| 68 |
- Mamsell Petronella? Det kan aldrig vara patrons mening! utbrast Sven, blossande röd i ansiktet.
- Jo, min vän. Visserligen är hon av så kallat bättre folk, men kärleken jämnar allt, och då du nu vet, att hon själv önskar dig till man, så bör du ej vara förlägen för den saken...
- Jag tackar patron för hans goda avsikt, sade Sven och steg upp från stolen. Men att jag skulle fria till mamsell Petronella, det blir aldrig av.
- Vad säger du? utbrast patronen och ställde sig med korslagda armar framför Sven. Blir det aldrig av, säger du? Är det bondblyghet eller tredska, vaba?
- Intetdera, svarade Sven lugnt. Men jag menar, att jag aldrig i världen vill ha mamsell Petronella.
- Snack och dumheter! inföll patronen. Jag vill säga dig, Sven, att du bär dig rätt otacksamt och illa åt... Du skall icke tro, att jag ämnar skänka jordlappen och smedjan och de två hundra riksdalerna åt en tredskande, motvillig tjänare. Jag fäster vid min gåva det bestämda villkor, att du gifter dig med mamsell Petronella. Du hör nu. Skjut icke din lycka egensinnigt ifrån dig.
- Jag märker nog, att jag måste försaka patrons gåva, sade Sven.
Patronen stod en stund tyst, likasom om han ej väntat sig detta bestämda avslag. Spöqvist däremot utbrast:
| 69 |
- Är du galen, karl? En otacksammare tölp har jag aldrig sett.
- Ja, bror Spöqvist, sade patronen och skakade på huvudet, du ser nu själv, huru det är, när man menar väl med sitt folk. Man belönas blott med uppstudsighet och otack.
- Det är en gammal sats, att man aldrig bör göra en bonde gott, fortfor Spöqvist. Nej, stryk är det enda, som hjälper på dylikt folk.
Sven rätade sig till sin fulla längd och mätte Spöqvist med en föraktlig blick. Men i trots av den stolthet, som vid länsmannens sårande ord framlyste på hans panna, var ynglingens hjärta sorgset och beklämt. På vägen mellan masugnen och herregården hade Svalgren framkastat åtskilliga dunkla hänsyftningar på vad som nyligen timat mellan patronen och Johanna. Dessa hänsyftningar inträngde som dolkstyng i Sven masmästares bröst, men en känsla av stolthet och manlighet förbjöd Sven att ställa nyfikna frågor på den av honom djupt föraktade betjäntslusken, vars falska ögon lyste av skadeglädje. Sven förstod sig föga på list och krokvägar, men icke desto mindre började han starkt misstänka, att det av patronen framställda och med så lockande fördelar förenade giftermålsförslaget stod i samband med vissa andra avsikter. Han vände sig nu till husbonden och sade med en stämma, som han försökte göra lugn och fast:
- Jag ber patron icke tro mig så illa som att vara elak och otacksam. Men det är mig
| 70 |
- Hi, hi, hi! skrattade Spöqvist. Det var mig en löjlig figur!
- Men är du rätt säker på att Johanna vill ha dig? frågade Brackander, i det han med konstlad munterhet instämde i Spöqvists skrattsalva.
- Ja, det är jag fullt säker på, svarade Sven öppet och trohjärtat.
- Men ser du, fortfor Brackander, om det nu hände sig så, att en bättre friare än du, en rik, mycket rik och därtill förnäm man, ville göra Johanna den äran att taga henne till hustru, vad skulle du säga om det?
- Jo, svarade Sven med återvunnen fasthet, jag skulle säga, att om den rike mannen förut vet, att Johanna är min trolovade, så bär han sig åt som en dålig karl.
- Hi, hi, hi! grinade Spöqvist. Den oförskämde lurken har mål i munnen, det hörs väl.
Brackander blev som ett rödstruket plank i ansiktet, och hans små ögon började plira på ett sätt, som förkunnade ett förestående utbrott. Emellertid ansåg han ännu icke tiden vara inne att giva sin vrede lösa tyglar; han behärskade sig och fortfor:
- Men om du tycker om flickan, så skulle du väl icke vilja stå i vägen för hennes lycka, min vän?
- Menar patron, att hon skall bli lycklig, bara hon får en rik man?
| 71 |
- Ställ inga frågor på mig, karl, utan svara själv!
- Då vill jag svara, att jag känner Johanna bättre, än att hon skulle tänka så; annars skulle jag icke värdera henne så mycket som en utsliten sko... nej, då skulle den rike mannen gärna få taga henne. (Sven torkade sig härvid i ögonen.) Men se, Johanna vet, att jag kan arbeta och försörja en hustru så bra som någon i min ställning; och skulle onda dagar komma, så vet hon av Guds ord, att en hustru skall dela ljuvt och lett med sin man. Ja, herr patron, Johanna och jag och hennes föräldrar ha ofta talats vid om den saken. Hon vill gärna slita ont för min skull, om Gud så vill...
- Där sticker »läsaren» fram! Är det icke för löjligt, bror Brackander? Hi, hi, hi! grymtade Spöqvist.
Sven rodnade, och en krampaktig ryckning kring hans läppar visade, att han ej var känslolös för den värde kronobetjäntens upprepade hån. Svens naturligt häftiga lynne, likasom hans stolta sinne, jättelika växt och väldiga kroppskrafter, var ett släktarv; i hans ådror rann friskt och oförfalskat de gamle vikingarnes blod. Han kände för ett ögonblick en hjärtinnerlig lust att riktigt gastkrama länsmannen; men han sansade sig och höll sitt lynne i tygeln. Men att besegra en rättvis och oupphörligt retad harm kostar ansträngningar och tager större krafter i anspråk än dem Sven en gång visade sig äga, då han inför de förvånade djäknarne »kysste» släggan.
| 72 |
Brackander delade ej denna gång Spöqvists munterhet. Den lille mannen ställde sig i en imposant posityr framför jätten, till vars bröst han nätt och jämnt räckte, och utbrast med hes röst:
- Men om den rike mannen, som ämnade göra Johanna lycklig, vore
ingen annan än
- Jag tager ej mitt ord tillbaka i det fallet heller, svarade Sven. Men så illa vill jag icke tänka om patron...
- Jaså... du... lymmel... du vågar kalla mig dålig karl! stammade Brackander, blågrön av ilska. Det skall du få umgälla! Vet du, skurk, att jag är din husbonde? Vet du, vad det kostar att överfalla sin husbonde med okvädinsord?
- Jag är ditt vittne, Brackander, att drängen kallat dig en skurk och dålig karl, inföll Spöqvist.
- Det var osanning, det har jag aldrig gjort, genmälde Sven. Det var tvärtom patronen, som...
- Jag är ditt vittne, fortfor Spöqvist, att han beskyllt dig för osanning, det vill säga: kallat dig lögnare och storljugare. För dylika okvädinsord, då de fällas av tjänare mot husbonde, bötes fyradubbelt mot vad i lagen stadgat är, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel.
- Missgärningsbalken... du nämnde ett ord, bror Spöqvist, sade patronen, i det han med handen for genom sin tupé (under densamma hade ögonskenligen framblixtrat en ljus idé). Jag har angående missgärningsbalken något vidare att tala med den här go’ junkern. För tre veckor sedan
| 73 |
- Ett gott infall, tänkte Spöqvist för sig själv. Brackander får ljusa idéer, åtminstone då han är ilsken.
Denna skamlösa beskyllning kom så oväntat och ljöd så förfärlig i Sven Ståls öron, att blodet likasom isades i hans ådror; han bleknade och fattade, så stark han annars var, i dörrposten för att ej vackla. Den som tror, att ett rent samvete i ett sådant ögonblick som detta är ett harnesk, mot vilket falska beskyllningar studsa tillbaka som uddlösa pilar, han känner ej människonaturen. Ju renare det inre medvetandet är, desto större fasa och avsky hyser man för blotta tanken på ett brott... desto tyngre, ja, olidlig kännes misstanken... den oskyldige finner sig smutsad av en dylik anklagelse. Om boven rodnar, bleknar och darrar, då hans brott upptäckes, sker det blott av häpnad över att se sig blottad eller av fruktan för straff, och då han hunnit bliva van vid dylika fataliteter, kan han med fräck panna möta vilken anklagelse som helst. Icke så den oskyldige; innan hans upprörda moraliska natur hunnit komma i jämvikt, skall han ej kunna uthärda blicken från en like, som misstänker honom.
- Se bara, ropade Spöqvist, se, huru karlen bleknar och darrar! Han förråder sig själv... hans brott är uppenbart. Jag skulle våga svära på, att din erkänt skarpa blick, bror Brackander, träffat
| 74 |
- Patron, jag är oskyldig... jag lider icke bära en sådan misstanke. Tag orden i Herrans namn tillbaka! sade Sven.
- Nej du, svarade Brackander, strålande av glädje, nej du! Jag är viss om, att du är tjuven. Du skall svara inför tinget... var säker därpå... och åka på kronoskjuts och ligga på skampallen. Det skall bli en lustig historia. Och kan jag icke fälla dig, skall jag åtminstone låta inflyta i din orlovssedel, att du är misstänkt för tjuveri. Ha, ha, ha, jag har väl rättighet att misstänka vilket av mina legohjon jag vill!
- Herre Gud, suckade Sven likasom för sig själv, icke skall domaren fälla mig för vad jag icke gjort, men mitt rykte och anseende inför människorna blir fördärvat. Det stannar alltid en misstanke på mig ändå... Det vore förskräckligt!
- Jo, sådana äro läsarne, bror Brackander, inföll nu Spöqvist, idel gudsnådliga och fromma människor på ytan; men då man bara kommer underfund med dem, äro de idel tjuvar och kanaljer. Den där göken har nog gått i god skola. Den gamle knekten på träbenet -- jag menar hans fosterfar, haltebolinken -- har uppfostrat honom på rätta sättet. Har han lärt honom stjäla, så har han säkert också lärt honom gömma. Du lär aldrig få igen ditt järn, Brackander, då det kommit i sådana lurifaxars händer. Men jag, länsmannen, skall hädanefter ha ett gott öga på den där korporalen och hela läsarepacket...
| 75 |
Svens ansikte glödde, hans ögon gnistrade, ådrorna vid hans tinningar svällde. Han hade hitintills med krampaktig styrka fasthållit i sin själ den förmaningen, att det just är i frestelsens stund en kristen bör taga vara på sitt sinne och aldrig löna ont med ont; men nu var måttet rågat: han kunde icke längre strida mot sin natur. Den flammande blick, han fäste på länsmannen, förstummade denne, såsom om han sett ljungelden över sitt huvud: den tappre kronobetjänten makade sig instinktmässigt upp i soffhörnet, så långt från Sven han kunde komma.
- Akta dig, du ormtunga, sade Sven och knöt sin väldiga näve. Vågar du yttra ett enda ont ord mer om min fosterfar, skall jag mörbulta dig, din usling.
Patron Brackander började även, som man säger, draga öronen åt sig. Men nu uppstämde länsmannen ett nytt hi, hi, hi, för att bemantla sin rädsla, och dessa oartikulerade ljud frambragte på patronen samma verkan, som trumpetens toner på den eldiga stridshingsten. Han erinrade sig även sina husbonderättigheter, och att han i nödfall kunde taga till reträtten och ropa sina drängar till hjälp. Härmed livade han sitt mod, och med modet började åter vreden jäsa över.
- Karl, röt han, du har vågat kalla min vän och gäst, konungens befallningshavande herr Spöqvist, för usling!
- Och det vågar jag kalla dig också, du lille otäcke dvärg, svarade Sven. Reta mig icke för
| 76 |
Utom sig av raseri och med tupéen rest på ända likt piggsvinstaggar ryckte patronen ned en chambrière från väggen. Länsmannen darrade som ett asplöv för vad som komma skulle.
- Brackander, sade han, sansa dig ett ögonblick... och... kalla in Svalgren. Här kan behövas ett vittne... Svalgren, Svalgren!
Betjänten Svalgren var icke långt borta. Han hade bakom dörren till matsalen lyssnat till uppträdet. Han inträdde nu, men lade handen försiktigt på dörrlåset för att, om så prövades nödigt, visa sin förmåga i konsten att försvinna.
Patronens första avsikt hade varit att genast skrida till handling. Spöqvists mellankomst och Svalgrens inträde bestämde patronen att låta handlingen föregås av ett lämpligt tal. Och han upphov sin mun och talte sålunda, allt under det han viftade med chambrièren:
- Vet du, din tjuvstryk, vilka en husbondes rättigheter äro? Nej, det tyckes du icke veta, men jag skall upplysa dig därom. Jag kan ge dig en orlovssedel och förskaffa dig ett prästbetyg, som förstöra din framtid och brännmärka dig och göra dig avskydd av alla människor; du skall aldrig få arbete och bärgning, vart du vänder dig inom Sveriges landamären, om icke bland pioniärerna på Vanäs. En sådan orlovssedel har jag också lovat dig, och därmed håller jag ord. Du har stulit järnet ur storsmedjan; jag kan måhända icke bevisa det, men jag har rättighet att misstänka vem jag vill,
| 77 |
- Ja, laglig rättighet, inföll den lagfarne Spöqvist, enligt handelsbalkens 14:de kapitel och missgärningsbalkens 36:te. Paragrafernas nummer erinrar jag mig icke för tillfället, men ordalydelsen i den ena är: »slår husbonde eller matmoder legohjon sitt, så att thet theraf varder lamt eller lytt, ligger det i laga bot; näpsa de thet skiäliga för brott dess, vare ogildt».
- Och vem annan bedömer, om jag näpser »skiäliga», än jag själv?
fortfor Brackander triumferande. Om jag finner »skiäliga» att ge dig
oskäligt med stryk, så är det min rättighet. Med ett sådant instrument
som det här (patronen viftade med chambrièren) kan jag ej slå en sådan
tjur som dig lam och lytt; men jag kan tappa blodet ur dig, kan
hudflänga dig från topp till tå, så att ditt arma skinn hänger som en
trasa, och
- Patron skall bara icke försöka, sade Sven, ty det skulle bekomma patron illa. Jag är en
| 78 |
- I hören bägge två, att han hotar slå sin husbonde, skrek Brackander. Vet du, vad det kostar, om du vågar slå igen, vet du det?
- Ä, det kostar bara trettio tu par spö, inföll Spöqvist, hi, hi, hi, bara trettio tu par spö, enligt missgärningsbalkens 15:de kapitel. Det är en småsak för en sådan bondrygg. Och så talar han om sin far, som stupat i krig! Likasom det skulle gälla inför lagen och fria hans hud för stryk! Kors så befängt! Så hjärtinnerligt lustigt! Rappa på honom nu, Brackander!
- Din far var väl i alla fall en tjuv, likasom du själv, och här har du både för dig och din far och hela din släkt.
Nordstjärneordenskandidaten Nikolaus Brackander höjde härmed chambrièren och riktade ett slag mot Sven Ståls ansikte. Lädersnärten susade i luften, men innan den hunnit det åsyftade målet, hade Sven hejdat och fattat den med sin kraftiga hand.
Blodet rusade med fruktansvärd fart genom ynglingens ådror, det virvlade i hans hjärna, jäste i hans hjärta... bärsärkalynnet hade fattat honom... Han var färdig störta sig över patronen och krama honom med sina väldiga ramar, då i samma ögonblick fosterfaderns fromma, allvarliga ansikte visade sig för hans inre öga, och han tyckte sig höra de
| 79 |
Vid den hotande rörelse Sven gjorde hade patronen blivit likblek och gjort ett språng baklänges, Spöqvist krupit under toddybordet och Svalgren öppnat dörren för att helt inkognito lämna stridsplatsen. Men då nu jätten plötsligt tycktes ombyta sinnelag och hans huvud med nedslaget uttryck sjönk mot hans bröst, repade de trenne hjältarne åter mod. De togo för givet, att tanken på de »trettio tu par spö» hejdat den väldiges arm, ty av ädlare bevekelsegrunder skulle de själva ej avstått från en hämnd. Spöqvist satte sig åter i soffan, sedan han låtsat söka efter sin näsduk under bordet, Svalgren intog sin gamla plats vid dörren, och patronen började, lik en arg hund, rycka i chambrièren, som kvarstannat i Svens hand.
- Patron, sade Sven, tänk icke på att slå mig, utan låt mig gå i fred härifrån. Av det här samtalet kan endast ont uppkomma, om det fortsättes, ty vi äro alla retade och vid vrångt sinnelag. I morgon skall jag komma tillbaka till patron, om patron vill.
- Släpp chambrièren, släpp chambrièren, din hund! röt patronen och ryckte ursinnigt i densamma.
Sven släppte den... och patronen, som just
| 80 |
- Mord, mord! tjöt Brackander, under det Svalgren skyndade fram för att hjälpa sin herre på benen.
- Mord och blodsutgjutelse! Hjälp, hjälp! skrek Svalgren med gäll stämma.
Spöqvist bet sig i läppen för att icke gapskratta åt vännen Brackanders ofärd, varefter han vände sin av skadeglädje lysande blick på Sven och sade med mycken salvelse och högtidlighet:
- Olycklige, vad har du gjort? Du är hemfallen åt lagens hela stränghet; ingenting kan rädda dig ur rättvisans arm.
Sven stod likasom förstenad.
- Är det icke hemgång? Är det icke edsöresbrott? Kan jag ej få karlen på fästning? väste patronen, medan han skyndade att skölja näsan i ett vattenfat.
- Nej, nej, min vän, hemgång är det väl icke, sade Spöqvist med en beklagande åtbörd, du måste nöja dig med trettio tu par spö.
- Men jag vill ha honom häktad... Aj, min näsa... Han får icke undkomma eller rymma. Hos dig, såsom konungens befallningshavande, gör jag mina anspråk gällande för att få karlen inspärrad... genast, genast, förstår du!
- Enligt 2:dra paragrafen straffbalken skola missgärningsmän, då saken går å lif eller kropp och ej med penningar bötas må, genast å färsk
| 81 |
Svalgren såg först på Sven, därefter på länsmannen, bugade sig och svarade:
- Oändligen smickrad av förtroendet; men som jag icke vet, huru jag skall bära mig åt, får jag be herr befallningsman visa mig det.
- Rätt illa, mumlade Spöqvist för sig själv, att jag icke har handbojor och fotblack med mig. Utan sådana mobilier borde ingen omtänksam tjänare av Kongl. Majestät och kronan resa. Och jag, som hemma har en så vacker handboja av min egen invention, en handboja, som jag skall uppvisa för landshövdingen, och på vilken jag funderar att taga patent!
Länsmannens tanke hade likasom funnit eko i patronens själ, ty denne senare utbrast nu:
- Svalgren, i skrubben bredvid vedboden ligga handklovar och en black. Spring genast efter dem! De komma nu till pass.
Emellertid hade patronens och Svalgrens ovan förmälta nödrop fört till stället hela gårdens manliga och kvinnliga befolkning. Förstugudörren öppnades, och man såg en hop huvuden nyfiket titta in i rummet. Då drängarne sågo patronen stå och skölja sin uppsvällda näsa över tvättfatet, puffade de varandra i sidan och beto i tröjärmarne för att ej genom skratt förråda beskaffenheten av sina medlidsamma känslor. Huru saken egentligen tillgått, visste de icke, men de ansågo för
| 82 |
Spöqvist, som var en försiktig fältherre, uppgjorde genast den operationsplan, han ansåg rådligast att följa. Hans ansikte rynkade sig på ett sätt, som skulle uttrycka djupt medlidande, under det han nalkades Sven och faderligt lade sin hand på hans axel.
- Min stackars gosse, sade han, min tjänst ålägger mig den sorgliga plikten att arrestera dig. Gör icke motstånd, min vän, ty ehuru du visserligen skulle kunna begagna dig av dina ovanliga kroppskrafter för att denna gång komma lös, så skall dock rättvisans arm förr eller senare nå dig. Betänk även, vad det kostar att sätta sig till motvärn mot en kronans tjänsteman i hans ämbetsutövning. Rör du mig i ovänlig avsikt bara med ett finger, så får du, enligt missgärningsbalkens 18:de kapitel, umgälla det med tuhundra dalers böter eller, om du ej orkar böta, tjuguåtta dygns fängelse vid vatten och bröd... Således, fortfor Spöqvist, i det han ur den nu återkomne Svalgrens hand emottog handklovarne, således inser du, att motstånd blott skall förvärra saken. Jag vill för övrigt i förtroende och för att lugna ditt hjärta säga dig (Spöqvist sänkte härvid rösten till en viskning), att du, när allt kommer till kritan, slipper undan med aderton par spö, i stället för trettio tu, emedan din förbrytelse egentligen skett i »hastigt mod»... Mina vänner (Spöqvist höjde nu sin röst och vände sig till de i förstugan församlade åskådarne, alltunder det han gjorde
| 83 |
Drångarne puffade varandra i sidan och gömde sig den ene bakom den andre, kanske för att dölja det intryck, Spöqvists predikan gjort på dem. En och annan syntes bekymrad, men dessa voro sådana, som kände medlidande med Sven.
- Räck fram dina händer! sade Spöqvist till denne.
Sven vaknade vid dessa ord likasom ur en dröm.
- Jag märker, sade han dystert, varom fråga är, men tro icke, att jag godvilligt låter mig bindas och släpas till skampålen. Försök ej att komma fram med handklovarne; det tjänar till ingenting. Jag vill hellre dö än vanhedras.
- Se så, gosse, friskt mod nu! Hit med händerna! sade länsmannen och fattade i Sven.
Sven stötte kronobetjänten tillbaka, satte mössan på huvudet och sade:
- Adjö, patron! Tack för denna gången! Mig återser ni aldrig mer... Ur vägen, gott folk! Den som törs lägga hand på mig, får skylla sig själv.
Och härmed lämnade han rummet och gick obehindrad genom hopen.
När Brackander och Spöqvist hunnit sansa sig, ropade båda med en mun:
- Grip, grip, tag fast honom! Låt honom icke komma undan! Efter honom, era kanaljer!
| 84 |
- Ja, ja, nådig patron! Ja, ja, herr befallningsman! skreko
drängarne och sprungo omkull varandra i trappan i sin låtsade iver att
efterkomma herrarnes befallning. Nedkomna på gården lupo de, skrikande
och hojtande, åt alla håll, utom det, i vilket de sågo, att Sven med
fasta och långsamma steg avlägsnade sig.
