- Project Runeberg -  De vandrande djäknarne /
130

(1915) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Auktionen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bevisa sig hava betalt det förflutna årets arrendesumma.
Så fick han sota för sin enfaldiga och
barnsliga tro på människors heder; varje praktisk
man måste ju finna, att den gamle knekten genom
en oförlåtlig oförsiktighet förtjänt sitt öde.

Görans och Adolfs blickar överforo folkhopen,
och de andades friare, då de ej funno korporalen,
hans hustru eller Ingrid bland de närvarande. En
känsla av dystert allvar hade gripit deras hjärtan.
Huru förändrat var icke allt, sedan de båda djäknarne
förra gången voro här! Vilken kort tid låg
dock icke mellan då och nu! En aning om all
mänsklig lyckas ovaraktighet, om det falska i
livets lugn och hoppet på framtiden, om det ondas
makt bland människorna och de hårda prövningar,
som vänta envar, framförallt den redlige, under
vandringen genom livets dal, hade fattat dessa
ynglingar, för vilka hitintills världen legat som en
blomsterprydd, solbeglänst tävlingsbana, där endast
lagrar och fröjder skulle vänta var och en, som
med glatt mod och kraftig hand ville erövra dem.

Göran och Adolf hade genast gissat hela
sakens sammanhang. Med blickar av outsägligt
förakt betraktade de unga djäknarne de båda
herrar, vilka de på beskrivning igenkände för att
vara brukspatron Brackander och länsman Spöqvist.
Och det var icke blott förakt, det var harm
och ungdomligt uppflammande vrede, som ljungade
i dessa blickar. Den lille Adolf kände ett häftigt
begär att slå in ett par av de tänder, som lyste
i länsmannens vidöppna, försmädligt grinande
mun; hade han varit jätten Finn, eller åtminstone

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 20:07:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/djaknar/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free