Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sinne är lika spänstigt, hans hjärta lika varmt, hans
lynne lika glatt som i ungdomen. I hans hem
äro trevnad och familjelycka gamla gäster, som
ej synas ha för avsikt att någonsin flytta därifrån.
Nu höres bullret av en vagn, som närmar sig
och stannar utanför porten. Barnen skynda nyfiket
fram för att betrakta densamma. Det är en sufflett,
förspänd med stolta, eldiga hästar. En medelålders
man i elegant resdräkt, men blek, mager och av
dystert utseende, stiger, ur. Göran går honom till
mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett ögonblick
villrådig och tvekande, men främlingen fattar
livligt hans hand och säger:
- Du misstager dig icke, jag är din gamle
vän, Adolf Sparrfält.
Göran och Adolf hade ej sedan många år sett
varandra; brevväxlingen dem emellan hade även
längesedan upphört. Endast av tidningarne och
rykten kände Göran något av Adolfs senare liv.
I sitt hjärta hade Göran alltid haft en liten plats,
särskilt helgad åt minnet av sin ungdomsvän, och
tänkte ofta med vemod på förgängligheten av de
känslor, som i ungdomen häva vår barm med en
kraft, som synes kunna trotsa tidens skiften. Men
de båda männens banor hade fört dem i så olika
riktningar, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.
Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så
vällottade älsklingsbarn, hos vilka förståndet och
känslan, den praktiska blicken in i livets förhållanden
och det poetiska åskådningssättet, som kastar
en gyllene slöja över det mörka gruset, äro på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
