146 |
Historien om de vandrande djäknarne är nu slut. Men många år hava förflutit, sedan Göran och Adolf vandrade omkring i Smålands skogar efter blommor och äventyr; de äro nu icke längre ynglingar, utan män, som på olika vägar genomgått en allvarlig lärokurs i livets skola. Många ungdomliga förhoppningar hava bleknat, många av deras luftslott sjunkit under synranden, mången storm på livets hav skakat deras farkoster och nödgat dem att bärga ett och annat av de segel, varmed de i början av sin bana stolt utlupo ur ungdomens hamn. Men det gläder oss att kunna säga, att de aldrig lidit skeppsbrott, utan med dygden till lots och kärleken till kompass arbetat sig fram genom bränningar och skär, och att de, länge åtskilda, nu segla tillsammans i lugnare vatten med gott hopp att en gång välbärgade kasta ankar vid den obekanta stranden på andra sidan havet.
Under dessa förflutna år hava många händelser tilldragit sig i de personers liv, vilka vi i vår berättelse skildrat; en och annan har även nått målet av den jordiska vädjobanan och försvunnit från åskådarens blickar. Innan vi säga läsaren farväl,
147 |
Sven Stål tjänade trenne år vid gardet, omtyckt både av förmän och kamrater. Han erhöll ofta brev från fosterföräldrarne, från Johanna och Göran -- brev, som skildrade deras lycka, trevnad och det växande välståndet i denne sistnämndes hus. Slutligen anlände ett brev, som underrättade Sven om ingenting mindre, än att Göran ingått en kristlig äkta förening med Ingrid, och skildrade alla enskildheterna av det storståtliga bröllopet, vid vilket bland andra Adolf Sparrfält, då Uppsalastudent, fungerade som marskalk. Så lycklig Sven kände sig över sina anhörigas och vänners välgång, trånade han dock efter hembygden och efter sin trogna Johanna. En olyckshändelse, som Sven dock i sitt hjärta välsignade, gjorde, att han, snarare än han hoppats, fick återse dem; vid en provskjutning av nya gevär förlorade han nämligen ett finger på vänstra handen, fick med anledning därav avsked ur krigstjänsten och återvände full av hopp och glädje till hembygden.
De penningar, han genom träget arbete förtjänat på sina från tjänstgöringen lediga stunder, hade han, trogen sin föresats, alltid skickat till fosterföräldrarne, ehuru han väl visste, att dessa nu ej mera behövde dem. Göran hade för dessa penningar på sina ägor byggt och inrett en nätt stuga med bredvidliggande smedja, och när Sven hemkom, var allt i ordning för hans och Johannas giftermål och bosättning. Vi behöva väl ej säga, att de icke onödigtvis uppsköto med studerandet
148 |
Vi vända oss ogärna från denna tavla av hemtrevnad och lycka för att med några ord redogöra för herrarne Brackanders och Spöqvists senare levnadsöden. Det groll, som vid utmätningsauktionen uppstått mellan dessa tvillingssjälar, växte till öppen fiendskap, då bägge, angelägna att avkasta ungkarlslivets börda, längre fram stötte på varandra såsom rivaler om den rika kronofogdedotterns hand och kapitaler. Brackander slog emellertid Spöqvist ur brädet, men hatade honom sjufalt djupare just med anledning härav, ty patronen fann snart, att han i sitt hus fått en olidlig Xantippa, vars hela diktan och traktan gick ut på att låta mannen känna trycket av sin järnskodda toffel. Sedan de äkta makarne i åtskilliga år berett varandra ett helvete på jorden, blevo de slutligen för första gången ense om en sak -- äktenskapsskillnad. Patronen, som ännu alltid hade nordstjärneorden i tankarne, reste därefter till Stockholm för att vigilera sig till densamma, uppträdde med stor glans och fick en viss ryktbarhet för sin dumdryghet, sina eleganta ekipager och sin stora otur på rulett. Betydligt pungslagen återvände han till sina masugnar i Småland, svärjande över regeringen, som räckt honom stenar i stället för bröd -- han hade nämligen fått vasen,
149 |
150 |
Kronolänsman Spöqvists senare levnadsöde är lika tragiskt som i korthet berättat. Sedan han åtskilliga gånger varit anklagad för grova tjänstefel, men lyckligt rett sig ur klämman, blevo hans lagstridiga handlingar, försnillningar och rofferier allt djärvare, till dess han slutligen råkade i fällan, miste tjänsten och måste böta med en betydlig del av sin hopskrapade förmögenhet. Han levde därefter ett ömkligt liv såsom brännvinsadvokat i en av småstäderna, söp förtvivlat och dog slutligen av fyllerigalenskap.
Tjugu år hava förflutit, sedan de båda djäknarne sade varandra farväl vid den lilla båtviken och skildes åt för att på olika vägar vandra genom livet. Det är en härlig sommarafton; dagsarbetet ute på marken är slutat... solen sjunker mot horisonten och övergjuter med ett härligt rosensken den nyss av en lätt regnskur uppfriskade
151 |
Omgivet av bördiga åkrar och en liten vacker trädgård ser man vid stranden av en bäck ett vitmålat lanthus av det trevligaste och mest idylliska utseende. Kasta vi en blick genom trädgårdsstaketets spjälor, skall vår blick falla på ansikten, som måste förekomma oss bekanta, i trots av de tjugu år, som förflutit, sedan vi senast sågo dem. En medelålders kvinna av särdeles friskt och vackert utseende går omkring och vattnar trädgårdsrabatterna. En högväxt man står i skjortärmarne under ett äppelträd och nedskakar frukt; de vackra äpplena regna på marken, men upplockas snabbt och under friska skrattsalvor av en hel skara rödkindade barnungar. Vi se framför oss Göran, Ingrid och deras barn.
Göran är den mest ansedde mannen i sin församling, emedan han allmänt är erkänd såsom den förmögnaste, driftigaste och kunnigaste. Hans gård, som förut var ett vanligt gott bondhemman, har genom ihärdigt arbete och klokt användande av nyare rön och upptäckter inom agrikulturens område drivits till en avkastning, som överträffar de vida större herregårdarnes i nejden. Bredvid sina egna göromål försummar han icke kommunens: han är förste mannen i sockennämnden och alla slags kommunala inrättningar. Ingenstädes äro skolväsendet och fattigförsörjningen bättre ordnade än i hans församling. Han synes, utan att någonsin överlasta sig med göromål, hava tid till allt. Hans
152 |
Nu höres bullret av en vagn, som närmar sig och stannar utanför porten. Barnen skynda nyfiket fram för att betrakta densamma. Det är en sufflett, förspänd med stolta, eldiga hästar. En medelålders man i elegant resdräkt, men blek, mager och av dystert utseende, stiger, ur. Göran går honom till mötes. Deras blickar mötas. Göran står ett ögonblick villrådig och tvekande, men främlingen fattar livligt hans hand och säger:
- Du misstager dig icke, jag är din gamle vän, Adolf Sparrfält.
Göran och Adolf hade ej sedan många år sett varandra; brevväxlingen dem emellan hade även längesedan upphört. Endast av tidningarne och rykten kände Göran något av Adolfs senare liv. I sitt hjärta hade Göran alltid haft en liten plats, särskilt helgad åt minnet av sin ungdomsvän, och tänkte ofta med vemod på förgängligheten av de känslor, som i ungdomen häva vår barm med en kraft, som synes kunna trotsa tidens skiften. Men de båda männens banor hade fört dem i så olika riktningar, att få beröringspunkter mellan dem kunde uppkomma.
Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens så vällottade älsklingsbarn, hos vilka förståndet och känslan, den praktiska blicken in i livets förhållanden och det poetiska åskådningssättet, som kastar en gyllene slöja över det mörka gruset, äro på ett
153 |
154 |
155 |
I sådan sinnesstämning återsåg Adolf sin gamle vän. Vilken förändring på dessa år! Var var nu den livlige, rosenkindade, av hopp och glädje flammande ynglingen? Med vemod vilade Görans blick på detta dystra ansikte, vars härjade drag endast svagt erinrade om hans lille älskade vän från gymnasietiden. Ack, tiden låter rosor uppspira endast för att andas död och förvissnelse i deras kalk och sprida deras blad med höstvinden!
156 |
Anledningen till Adolf Sparrfälts besök hos Göran var den, att han ämnade bese en till salu varande egendom, vars ägor gränsade intill Görans. Efter vad vi sedermera förnummit, har Adolf också bosatt sig därstädes, så att de forna gymnasiekamraterna äro nu närmaste grannar.
Göran hade skickat bud till Sven Stål med underrättelse om Adolfs ankomst. Sven och Johanna och deras barn infunno sig strax därefter, aftonmåltiden framsattes, och Adolf kände liksom ett nytt liv i kretsen av dessa enkla, glada och lyckliga människor. Senare på kvällen, då Göran och Adolf blivit ensamma med varandra, vandrade de ut i den tysta, stjärnbelysta nejden, och Adolf öppnade för vännen under ett långt samtal sitt hjärta, uppdrog en teckning av sitt liv och målade i sorgliga färger sitt nuvarande själstillstånd.
- Min vän, sade Göran, du liknar stridsmannen, som lämnat slagfältet med ett blödande sår. Men såret är, Gudi lov, icke till döds: tiden och en sund levnadsfilosofi skola läka det och endast efterlämna ett hedrande ärr, ett tillfredsställande minne av vad du kämpat, lidit och genomgått. Du drager dig tillbaka med en nyttig lärdom, att nämligen dina krafter ej motsvara din goda vilja. Så är det med de flesta, och ingen bör frivilligt lägga på sin skuldra en större börda, än han förmår bära; i annat fall störtar han på vägen och har ingenting bidragit till det stora ändamålet. Du skall fortsätta striden, men ej såsom en ensam irrande riddare, utan såsom en soldat i de djupa lederna av de tusende, som verka tyst och
157 |
De båda vännerna hade under samfalet gått mot ortens lilla kyrkogård och stodo nu vid gamle Brants grav.
- Adolf, fortfor Göran, den bästa läkedom för en nedstämd själ är dock tanken, att jordelivet
158 |
»mild är natten, lugn är natten,
hjärtats natt i graven,
som ett månljus över land och vatten,
som en vårfläkt över haven.
Ingen sorgens hand
trycker sinnet ner,
endast friden ler
över gravens land,
till dess evighetens morgon tänder
purpurljus kring nattens länder.»