Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BORTBYTINGARNA.
311
gubben tyckte alltjämt, att hon var det sötaste man
kunde se.
— Sådana små vita fingrar hon har, sade han.
Och så slät hy och ett sådant grant guldhår. Och
han gjorde sig riktigt till, när han talade till henne,
lade huvudet på sned, kysste på fingret och pep
som en liten råtta.
— Sjåpa dig inte, gamle fuling! sade
trollgumman och slog honom över handen, så det smällde.
Hon var inte alls svag för konungadottern. Det
nästan retade henne, att hon alltid visade sig så
mild och medgörlig och sade ja till allt, vad man
befallde henne.
En dag blev trollgumman till och med så ilsken,
att hon ropade till flickan:
— Ja och ja, och jämt säger du ja! Kan du inte
säga nej, ditt kräk?
Men Bianca Maria lät sig inte bekomma. Hon
gick tyst och gjorde sitt arbete, och när trollgumman
grälade, teg hon bara. Redan som liten fick hon
o ’ o
göra ganska mycken nytta. På bara fötter gick hon
in i skogens allra innersta djup, där det porlade en
källa, varifrån hon skulle hämta vatten till köket.
Källan sinade aldrig, varken vinter eller sommar.
Genom skogen prasslade det så vänligt i björkarna
och susade det så högtidligt i furornas kronor, att
hon märkte, att alla träden voro hennes vänner.
Och så tyckte hon så mycket om alla djuren. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
