Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
någon som helst rätt att gentemot hvarann begå andliga våldsdåd
därför att deras åsikter äro olika, men detta erkännes ej af anarkisterna.
För mången hägrar anarkismens ideal — man längtar efter att bli
befriad från alla band och vara fullt »fri», man vill vara »fullödig
individualist». Det må vara denna individs rätt, men han måste då tinna
sig uti att en annan individ, med åberopande af samma rätt, går
sina vägar och om det kommer till strid så får »styrkan allena
bestämma min rätt», som Max Stirner säger. — Knytnäfskampen kan ju då
tänkas komma till sin rätt än en gång både i realiteten och
figur-ligt talat — (vi ha ju nu arbetat på att förmildra kampen bland oss
själfva). Men i så fall äga förvisso ej anarkisterna rätt att beklaga
sig öfver brutalitet och hänsynslöshet från sina motståndares sida.
Ty det borde vara absolut stridande mot anarkismens principer —
att beklaga sig i en strid »där styrkan allena afgör min rätt».
Socialdemokraterna ha vid bekämpande af sina anarkistiska
fiender i striden sökt bibehålla de humanitära begreppen om en andlig’
strid mellan olika riktningar, men blir det nödvändigt att gå till väga
på annat sätt, nåväl, så få äfven socialdemokraterna kämpa för sina
åsikter med samma brutalitet som anarkisterna ofta använda mot dem,
I denna tvekamp gäller det då trampa eller trampas, det skulle vara
en brottslig otrohet mot de socialdemokratiska principerna, att låta
besjäla sig af humanitära hänsyn gentemot fiender, som ej under några
omständigheter själfva vilja lära sig att respektera andras rätt. Karl
Marx och Michael Bakunins tvekamp må bli vår förebild i striden!
Marx sviktade ej på sin post! Och striden måste föras mellan de båda
skolorna intill dess man å ömse sidor lärt sig respektera hvarandra.
Jorden är stor nog att rymma både socialdemokrater och
anarkister, blott de senare vilja lägga bort att gå under socialdemokratisk
skylt. Nöden och eländet äro stora nog — så arbete tryter tyvärr ej.
Vi ha annat att göra än att slita sönder hvarann — och medan de
olika skolorna slåss inbördes blir allt vid det gamla i samhället. Hela
proletariatets befrielse fördröjes genom dessa lumpna strider om olika
teorier som röra sig om först och främst parlamentarismen. Må
anarkisterna gå sina vägar och lämna socialdemokraterna i fred.
I sin »Attentate und Socialdemokratie» säger Bebel om anarkisterna:
»Att, i likhet med anarkismen, vilja afhålla sig från all politisk
verksamhet i en tidsålder då staten för hvarje dag på ett syn- och
kännbart sätt gör sig märkbar för »individen» är fullständig utopism.»
Hvarje akt af lagstiftning berör mer eller mindre äfven den
enskildes ställning. Staten brukas såsom verktyg för klassherradömet af de
härskande klasserna, för att allt mera befästa sin egen makt och för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
