Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Adrian .Molin
dåre förutsättningar. Men finnes då icke äfven i denna några
negativa instanser?
Jo, visserligen. Och jag vill blott nämna den väsentliga:
rösträttsfrågan, som är vår arfvedel från våra närmaste föder,
representationsreformens förkämpar och motståndare, och dennas
naturliga konsekvens. Liksom representationsfrågan har
rösträttsfrågan nu snart tre årtionden sysselsatt det svenska folket på
bekostnad af praktiska nationella intressen om också icke i lika
hög grad som den förra: trycket af de stora jordbruks- och
industriländernas ekonomiska öfvermakt har med
kommunikationsväsendets utveckling legat allt tyngre öfver oss, och på
samma sätt det politiska trycket i och med unionskriserna och
den allmänna oron i det världspolitiska läget. Det kan alltså
vara en skillnad i grad men icke i art mellan de båda
frågornas roll i vårt folks lif, hvarför jag, om jag ville karaktärisera
rösträttsfrågans betydelse, skulle nödgas begagna samma ord
som nyss om representationsfrågan: en sekundär fråga, som
vår svenska svaghet för formen, sammanhängande med vår
bristande kraft i viljan att brottas ined realiteter, gjort till en
lifsfråga för att vi ändå icke skulle sakna något allmänt och
politiskt viktigt att pyssla med vid sidan af vår nödtorftiga
verksamhet för födan, våra lärda sysselsättningar och vittra nöjen.
I rösträttsfrågan vanns en skenbar enighet, när vid 1902
års riksdag Första kammaren, ledd närmast af skäligen enkla
taktiska hänsyn, proklamerade lösen: allmän rösträtt. Den
enigheten blef dock icke långvarig, hvad heller ingen väntat, när
Första kammaren snart öppet visade sig icke vilja taga de
nödiga konsekvenserna af den gifna lösen. »Enigheten» mynnade
ut i den förbittrade och upprifvande striden om majoritetsval
eller proportionsval.
Jag tror, att denna strid betecknar den svenska formalismens
hittills uppnådda högsta punkt — mycket tyder också på, att
den verkligen är kulmen och därmed början till slutet, hvilket
vore att innerligen hoppas. Jag är nämligen icke i stånd att
betrakta rösträttsfrågan som en svensk lifsfråga i sig — ehuru
jag är fullt medveten om, att den blifvit en sådan negative
sedt, i den mening, att den måste lösas, sedan den af en häftig
och intensiv agitation gjorts till en lifsfråga, inför folket alltså
psykologiskt fullt förklarligt gäller för en sådan, med en air
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
