Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk parlamentarism 95
deras byråkratiska meningsfränder. »Vi ha icke ännu republiken,
och då kunna vi gärna slippa presidenten», utropade Erik Josias
Sparre 1872. Följande år undervisade samme talare Andra
kammaren om hurudana konseljpresidenter plägade vara och i hvilka
vådor de störtat folken från Robespierres dagar till Bismarcks.
Allmänt användes argumentet, att statsministern skulle bli »en
vice-konung och den verklige konungen» (Abraham Rundbäck),
»major domus» (Carleson) o. s. v., medan hans kolleger skulle
råka i »slafveri» under honom (E. J. Sparre) och han med dem
bli »riksdagsmajoritetens kreatur» (Carl Göran Mörner). För
öfrigt slösade man med profetior om en ny Frihetstid och
om namnstämpeln, talade om att statsrådet hölle på att få
»engelska sjukan» (Wennerberg) och att kungen skulle bli »hålet i
kakan» (Rundbäck). Häradshöfding Pehr Staaff varnade ifrigt för
att redan fore den skadliga parlamentarismen söka införa dess
konsekvenser. Det ämbete hans brorson en gång skulle komma
att bekläda ansåg han böra införas först »en gång i framtiden,
då ministrarne komma att växla hvarje månad, hvaije vecka, ja,
kanske hvar dag».
Oppositionstalarne sågo, trots alla sina öfverdrifter, måhända
klarare reformens vidtgående betydelse än förslagets anhängare,
hvilka mestadels sökte framställa den som ett grundlagsfästande
af en redan stadgad praxis om en »främste ledamot» i ministären
och som en praktisk lättnad för konungen vid utseendet af denne
(så t. ex. Ehrenheim, Rydin, Carl Ifvarsson m. fl.). Midt ibland
sina paradoxala kraftfraser uttalade nog E. J. Sparre ett sannt
ord, då han (1875) förklarade: »Det är en ny æra, som böljas
med införandet af denna institution» och »Allt beror på huru
man i framtiden tolkar orden ’statsrådets främste ledamot’».
Karaktäristiskt för alla förslagets anhängare var, att de uppriktigt
ansågo dess antagande skola medföra en förstärkning af
konungamakten, hvilken genom ministärens söndring och svaghet löpte
fara att råka ut för en »regerande riksdag». Det var t. ex. detta
Henning Hamilton — som i denna fråga skilde sig från sina
vanliga meningsfränder — afsåg med sina bekanta ironiska ord
om »säkerhetsventilen», hvilken var nödvändig, sedan man en
gång satt upp en farlig ångmaskin i det gamla huset. Det var
Hamilton, som mer än någon annan genom sitt uppträdande i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
