Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
Verner Söderberg
anledning till att just han skulle vara »statsrådets främste
ledamot», men anordningen kom likväl att bibehållas orubbad. Den
hade emellertid sina olägenheter, och ur dem härflöt tanken på
att lösgöra »ledareskapet» inom ministären från
justitieministerposten. Denna rent praktiska åtgärd, först föreslagen 1868 och
slutligen genomförd 1876, fick emellertid af dess upphofsmän ej
anade, åtminstone ej helt öfverskådade principiellt politiska
följder. På den nye statsministern ställdes ej mera krafvet, att han
skulle vara en ur karriären framgången ämbetsman med nödig
social position. Däremot fordrade riksdagslifvets utveckling, att hos
honom borde finnas vissa statsmannaegenskaper eller — om ordet
är för högt för det slutande 1800-talets svenska statslif —
åtminstone en fond af politisk erfarenhet och parlamentarisk
duglighet. Därmed var ökad möjlighet gifven för de ledande
männen inom riksdagen att flytta öfver till en ledareställning inom
statsrådet. Och småningom böljade de taga sina kamrater
med sig.
Reformens behandling inom riksdagen är snart berättad.
Frågan väcktes mera i förbigående 1868 i samband med
regeringens förslag till en allmän departemental omläggning, men
föll med denna på Första kammarens motstånd. Den
återupptogs fristående 1872 af De Geers vän Pehr von Ehrenheim i Första
kammaren och i medkammaren af den frisinnade juristen Richard
Carlén, i förbindelse med ett nyregleringsförslag om den
administrativa domsrätten. Ehrenheims förslag blef antaget som
hvilande, men afslogs 1870 i Första kammaren med 55 röster
mot 52. Det kom fram ånyo 1875 i en motion af A. O.
Wallenberg, blef ånyo hvilande — i Första kammaren, där man
påverkades af den regeringsmakten försvagande söndringen inom den
Carlesonska ministären, med 83 röster mot 28 — och antogs
slutgiltigt 1876 efter heta sammandrabbningar inom båda kamrarna, med
57 röster mot 46 i den första och med 112 mot 60 i den andra.
Det intressanta är emellertid debatterna, hvilka alla åren till
stor del rörde sig just om »det parlamentariska styrelsesättet»,
som Carlén i sin motion tydligen ville främja och förklarade
»ha framtiden för sig». Wallenberg menade ungefär det samma
med talet i sin motion om »någonting motsvarande en
konseljpresident uti K. M:ts konselj». Detta ord verkade som ett rödt
skynke på flertalet af riddarhuskonservatismens veteraner och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
