Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Militära luimanitetskraf
117
nödvändiga för en oflicer — manlighet, oräddhet och
ridderlig-het — sökte penalismen utplåna. De få elever, som ej ville
underkasta sig denna nesa, förföljdes på allt upptänkligt sätt,
när den äldre kursen förde befälet under tjänstgöringen, liksom
under fritiden, natt och dag. Det vankades straffsprångmarsch,
sparkar och slag, utdelade af »kamrater», som den
nyförvärf-vade befälsmakten gjort till en liga, hophållen af den
smittosamma högfardsmanien. Man tillgrep äfven vissa socialistiska
fackföreningars tvångsmetod mot olika tänkande: hela den äldre
kursen sammankallades för att besluta om bojkott mot de få
själfständige, som vågade trotsa de många.
Så var det ställdt för 14 år sedan. Hur det är nu känner
jag icke af personlig erfarenhet, men enligt pressens skildringar
och krigshofrättens dom öfver Norrlandspenalisterna, två
underlöjtnanter och flera officersaspiranter, som ådömts olika straff,
ända till 17 dygns vaktarrest, frodades ogräset ännu år 1906.
Två pojkfanjunkare från Karlberg i närvaro af två
underlöjtnanter, upphettade af alkohol och rangsjuka, iscensätta uppträden,
som eljest endast förekomma inom menagerier. Sexton
officersaspiranter låta därvid behandla sig som mjäkiga stackare,
villigt lydande cirkusdirektörernas piska. Det är bevis på en
rygg-radslöshet utan like att underkasta sig dylikt, och dessa
stackare vill man sedan låta uppfostra våra värnpliktige till —
mod, viljestyrka och dödsförakt! Och hvad skall sägas om de
två, som erhållit officersgrad utan att besitta den ringaste känsla
af det stora ansvar, som åtföljer den med graden förenade
makten?
Penalismen brukar försvaras därmed, att den är ett skämt,
som roar båda parterna, men ett skämt, som drifves med
kamrater, förutsätter likhet i disciplinär ställning och icke någon
rangskillnad, som hindrar den hegycklade att skämta igen. Om
volontärerna i sin tur haft rätt att kommendera fanjunkarna
och underlöjtnanterna till menageriprestationer, sä hade man
förstått talet om skämt. Men att i kraft af sin militära
befäls-ställning försöka bryta ryggen på unga viljor, så att de bli
karaktärslösa nollor, det är något annat än skämt.
De straff, som tilldelats våldsverkarna, vittna om
vederbörandes vilja att stäfja det onda, men säkert behöfva vi skärpta
starffbestämmelser för de brott, som begås af förmän mot un-
Det nya Sverige. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
