Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
Adrian Molin
Hildebrand i renässansens. Den har »lämnat sin
försvarsställning», heter det, »och kastat status-quo-politiken i en
skräpvrå». Fore den nuvarande högern skall alltså ha funnits en
stillaståendets status-quo-höger. Det bör i så fall ha varit den
höger, som förde fram protektionismens idéer, lade om
grunderna för hela vår ekonomiska politik, dref fram
försvarsfrågan och yrkade på en nationell politik mot Norge. Jag kan
inte riktigt dela den uppfattningen. För mig är tvärtom den
nuvarande högern en typisk status-quo-höger. Dess enda
politiska insats, proportionalismen, hvad har den åsyftat, sådan den
af partiets egentliga ledare fattats, annat än just status-quo —
makten skall ligga där den ligger. Och hvad är »unghögern»?
Några lofvande ansatser, knutna till ett par tre enskilda
personer, som vuxit upp inom högern och af den fått sin
lifs-riktning bestämd, men som i rösträttsfrågan eller arbetarefrågan
eller bådadera icke kunnat följa partiets Påboda- och
Åkarps-politik och därför också blifvit betraktade som kättare.
Högerns centrala uppgift är emellertid att vara ett nationellt
näringsparti, hvars nödvändighet Redaktör Hildebrand sant och
riktigt framhäfver. Det är obestridligt, att det inte är mycket
bevändt med det liberala partiets politik härutinnan, om man
också kan skönja ansatser till ett bättre. Men hvari högerns
enhetliga system röjer sig har jag svårt att finna — om inte i den
ömma omtanken om den protektionismens hörnsten, som heter
majstullen. Eller i öfverensstämmelsen mellan t. ex. Stockholms
Dagblads manchesterdoktriner och Vårt Lands statssocialism
vis à vis vår malmfråga. Jag fruktar, att i fråga om system i
näringspolitiken kunna partierna ta hvarandra i hand. Det är
också just en verklig näringspolitik vi sakna — högern har
inte mäktat fullfölja traditionerna från protektionismens
genombrottsår. Näringsintresset yttrar sig mera i agitationen än i
realiteten. Högern är ett näringsparti i den mån den är ett klassparti
— de stora jordägarnes och industriidkarnes parti. Och att
dessa tillvarataga sina intressen är både naturligt och riktigt,
men knappast tillfyllest för en nationell näringspolitik.
Högerns intresse för näringslifvet manifesterar sig onekligen
tydligast negativt, i dess hållning mot hvad Redaktör Hildebrand
betecknar som liberalernas »ensidiga sträfvan att tillgodose
arbetarnes intressen». Är denna liberalernas sträfvan ensidig, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
