Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Adrian Molin
Denna min uppfattning har Redaktör Hildebrand tydligen icke
förstått, därför att den ligger sä långt afsides från den
proportio-nalistiska tankegång, som rör sig utefter den trånga cirkeln om
minoriteternas rätt — hvilken i själfva verket icke är någon
annan än att bli majoritet. Hvad i all världen hjälper det t. ex.
vårt näringslif, att dess målsmän tack vare proportionalismen
få sitta i riksdagen som minoritet, vore det så i evighet, om
de aldrig komma till makten? Och jag tror inte, att någon
bevisning — jag har dock presterat den, soin för mig varit mest
afgörande — kan öfvertyga Redaktör Hildebrand om riktigheten
i mina synpunkter, lika litet som Redaktör Hildebrands
bevisning om proportionalismens välsignelse i Belgien och Portugal
etc. kan rubba min uppfattning.
Långt mera betyder för mig det nyktert realpolitiska skälet,
att man genom dubbelproportionalismen vill förebygga en allt
för skarp motsättning af ren klassnatur mellan kamrarna,
hvilken skulle bli en följd af majoritetsval till Andra kammaren
med bibehållande af den Första i sitt nuvarande skick. Det
är också först när högern hunnit fram till denna motivering
af proportionalismen med det bakom liggande budet om Första
kammarens demokratisering, som dess rösträttspolitik böljat
kunna tas på allvar, och som partiet själft begynt »taga sikte på
lifvets realiteter». Det är också skillnad på den
Påbodapropor-tionalism, om hvilken jag skrifvit, att den »skulle i själfva verket
komma att fjättra och hämma det lif, som nu vill fram, den
folkliga vilja, som vill hugga af knutarna för att dock en gång
komma till ett afgörande», och den författningsrevision, hvarom
nu lär vara fråga. Hufvudsumman är ett demokratiskt
genombrott af den styrka, att det förmår göra rent hus med fåvälde
och byråkrati, men utan att spränga var författnings och vårt
kommunala lifs kontinuitet. Men därmed är det också slut med
proportionalismen som specifik högergaranti — och högern må
se sig om, att den icke köper proportionalismen för dyrt.
Behöfver jag efter detta säga, att lika väl som det enligt min
mening varit formalism, att högern gjort proportionalismen till
ett kardinalvillkor för rösträttsreformen, lika väl anser jag, att
det vore formalism att under alla förhållanden sätta sig på
bakfötterna mot de proportionella valen?
Adrian Molin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
