Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 S. Clason
gen inte idealet, att fosterlandets framtid skall baseras på en
sådan oaflåtlig kamp mellan stridande partier, som ömsevis
skola bruka och missbruka makten. Ingen föreslår den, som
skall gå mot ett mål, att först gå ett stycke till höger om
vägen och så ett stycke till vänster, och på det viset kryssa sig
fram mellan ytterligheter. Lika litet bör man anbefalla åt
staten att först låta det ena ytterlighetspartiet regera, och sä
det andra, och på det viset söka det helas väl garanterad t
genom svängningen mellan ytterligheterna. Statens väl är
alltför dyrbart för att offras åt sådana experiment, och den
»nationella samlingen» alltför eftersträfvansvärd för att utbytas mot
alternering mellan stridspartier. Det är för öfrigt intet nytt
man bjuder åt Sverige i detta program med de stridande och
regerande riksdagspartierna. Vi ha haft det en gång förr i vår
historia under ett skede, som kallas partitidehvarfvet —
somliga kalla det också »frihets»-tiden — då som bekant just på
detta sätt riksdagspartier alternerade och regerade, men då
»friheten» snart utmynnade i allt farligare split och
sönderslitenhet, och då först i yttersta stund landet, icke af
riksdagspartierna, räddades från att dela Polens öde d. v. s. att
upphöra såsom själfständig stat. Det var just på grund af
minnena från denna tid, som man 1809 skapade vår nya
författning så, att det icke var meningen, att statsstyrelsen främst
skulle ledas af stridande riksdagspartier.
Dessa partistrider och partiregeringar behöfvas icke heller
för ett sundt politiskt lif i vårt land eller för att rädda det ur
»regeringslöshet». Man tyckes somligstädes vilja betrakta
valstrider, riksdagsslitningar och partiledares täflan om makten
såsom statslifvets högsta blomstring. Ingenting kan vara
oriktigare. En organism lefver sitt bästa lif under lugn och
harmonisk utveckling af sina krafter genom deras gagnande
användning, icke under plötsliga hvälfningar eller inre
febertillstånd. Och det svenska stats- och riksdagslifvet kommer
framtiden att mäta icke efter partiledarnes namn, utan efter
arbetsresultaten från regering, riksdag och folk. Det är nog icke så
säkert, att man då skall finna åren kring sekelskiftet 1900 vara
särskildt utmärkta af ofruktsamhet och stillastående,
regeringslöshet och försumpning. Unionsbrottet år 1905 är icke ensamt
typiskt för perioden, dess rötter lågo delvis långt tillbaka och
I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
