Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Järnvägstariffer och handelspolitik
289
att den är 156 km. längre blef ett par kronor billigare. Vi
hemställde naturligtvis genast, att likställighet skiille återställas
och erbjödo oss att bära differensen. Många år gingo sedan
dess, många människors tid och arbete togos härför i anspråk,
men först den 1 april 190i var denna enkla sak ändtligen
genomförd. Hvad är anledningen? Danmark. Denna
mellanliggande länk, som förstår sig till fördel att alltid lägga sig
hindrande i vägen. Jag har under de senaste tio åren varit
närvarande vid ett tjugutal taxe- och tidtabellkonferenser mellan
större samlingar utländska järnvägsmän, och där äfven
svenskar, norrmän och danskar varit tillstädes. Jag har från
dessa tillfällen det bestämda intrycket, att en allt intensivare
samverkan uppstått mellan norrmännen och danskarne med
förbiseende af de svenska intressena. Detta är dock för oss
viktigt nog, då det gäller traßk på icke mindre än 488 km. svensk
bana mellan norska gränsen och Malmö eller 520 km. till
Trelleborg. För danskarne är det nog, att man från Kristiania
kan på ett dygn komma till Köpenhamn. Vi däremot skulle
hafva mera intresse af, att man på 25 timmar och 30 minuter
— hvilket går — kunde nå Berlin från samma plats. För oss
betyder det nämligen en betydligt ökad resandeström för våra
520 km. järnväg från Berlin. En sådan utveckling skulle vi
förtjäna på.
Det anförda är ju småsaker i jämförelse med betydelsen
af handlingsfrihet med afseende å godstarifferna. Där kommer
hela landets handelspolitiska intresse på spel. Härutinnan
kommer vår nation att få upplefva mången bitter stund, om
ej förr så när vi kommit till medvetande om, huru planlöst
vi gått till väga, huru ohjälpligt hjälplösa vi ställt oss. Men
hvad skall göras?
Detta viktiga spörsmål i vår nationalhushållning bör
emellertid icke närmare utredas på det hos oss vanliga
»kommittésättet». Då torde nämligen saken redan på förhand kunna
anses förlorad eller i bästa fall försumpad för åtskilliga år
framåt i tiden, ty hvad en blind icke ser, det lär icke kunna
bättre beskådas af tre eller fem lika blinda. Jag har vid
flera tillfällen haft anledning göra reflexioner i denna riktning.
Jag har sett, hurusom i kommittéer, då rent praktiska
saker dryftats, äfven där den bästa vilja varit rådande, ledamöter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
