Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Herman Brulin
des om »människans begränsade, men dock så stora förmåga att
på lifvet sätta sin prägel». Det var klokt att ej glömma
begränsningen, men det var också rätt, att tonvikten i yttrandet
låg på det senare ledet.
Karl XII:s minne talar ock om bådadera — ej blott eller
starkast om begränsningen; ty sin prägel satte han, icke minst
i undergången, på såväl sin tids som hela vår historia. Detta
visserligen inte så att förstå, som skulle den svenska historien
efter hans död i stort sedt bära hans drag — däremot svär
alltför mycket, som skett ibland oss alltifrån frihetstidens första
riksdag och intill det innevarande årets. Och för att återgå till
hvad som nyss berördes, ingen torde beskylla den skandinaviska
unionens undergångshistoria för någon påfallande likhet med
vårt östersjöväldes. Ett välde kan ju falla på mångahanda sätt",
det kan vissna ned eller ruttna bort, men det kan också vräkas
kull af stormen efter att ha stått emot så länge en hård stam
kunnat härda ut. Hvilka öden som väntat vårt stormaktsvälde
utan Karl XII, därom kan inan intet veta. Säkerligen vore det
orätt att taga all skuld för dess fall från honom, hur rättvist
det än är att mer än som skett fördela den på olika håll. Men
så tillkommer också honom framför alla andra den förtjänsten,
att det föll på ett sätt, som vi kunna minnas utan blygsel och
misströstan.
Det är icke likgiltigt för ett folk att en gång ha haft till
sin ledare en väldig kämpe, som slogs för sin sak fullt så långt
som kraften räckte, som segrande ej stannade förrän målet var
uppnådt och slagen ej upphörde att kämpa för återvinnandet
af det förlorade. Visst var han en »vild människa», men
»rai-sonnabelt» folk ha vi haft mer än nog af sedan dess, statsmän
för hvilka den politiska visdomens kärna legat i utletandet af den
för stunden acceptabla prutmåjiens gyllene linje. Sådant kan
kanske passa för det parlamentariska hvardagsarbetet. Men det
har ibland kommit kritiska tider och de kunna väl komma värre
igen, då en interhationell omhvälfning eller någon genomgripande
inre reform eller blotta värnet af vår stats suveränitet utåt eller
inåt kräfver uppbådet af alla våra politiska resurser. Då kan
det nog befinnas önskvärdt att ha ledare, som ega något
släkttycke med Karl XII.
Behöfver det sägas, att det inte är nog med »oresonligheten»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
