Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Altranstädt-Min ne t
329
Ett stycke svensk granit på Altranstädts gård symboliserar
från och ’med dessa dagar, att känslan af sambandet med sådana
minnen, som äro förknippade med dess namn, ännu lefver bland
oss — eller kanske rättare: åter starkare left upp. Ty det är
dock ingen själföfverskattning, då vi på de senaste åren mena
oss kunna konstatera en bestämd stegring i vår nationella
uppfattning. Det är visserligen föga uppmuntrande att fördjupa sig
i en jämförelse mellan vår politiska ställning anno 1907 och det
år, då Sveriges konung, stödd på Europas kanske bästa här,
stod i Tysklands inre, eftersökt af Preussen och Frankrike, mäkta
respekterad af England, påtvingande Österrike sin vilja och
hotande Ryssland till döds. Men denna parallel är dock vida
mindre hopplös än en dylik mellan t. ex. Narvas år och det
senaste sekelskiftets. Mellan 1900 och 1907 ha vi dock uträttat
ett och annat — man jämföre t. ex. vårt försvars ställning de
båda åren — och, än mera, vi ha pröfvat på ett och annat, som
satt märken i vårt politiska lif af man må väl hoppas
bestående art. Framför allt: året 1905 innebar väl ej något Narva
men icke heller något Poltava med åtföljande
Perevolotsjna-ka-pitulation; det politiska nederlag som 1905 beseglade (snarare än
tillfogade) förbyttes, till vår egen öfverraskning, af oss själfva i något
som åtminstone relativt var en seger. Och både nederlaget och
segern påminte oss om, hvad som dittills så mången gärna glömt,
att det äfven för Sverige alltjämt existerar en utrikespolitik med ett
utrikespolitiskt läge och — t. o. m. — utrikespolitiska mål.
Numera kanske det till och med kan sägas, utan att längre kännas
som en ihålig och löjlig fras, att den nationella själfständighetens
krona är dock till sist icke något mindre än förmågan att i sin —
större eller mindre — politiska verkningskrets göra sin vilja gällande,
då man vet, att man vill hvad som förtjänar att viljas. Det
dogo vi till i Altranstädt, och det dogo vi — i all blygsamhet
— också till i Karlstad.
Man kan vara lugn — det är ingen fara, att någon ny
hatt-eller annan äfventyrspolitik är i uppsegling i vårt land. Vi,
som ha att taga arfvet efter det 19:de århundradet, ha nog
tillräckligt af själfkritik i blodet och se alltjämt inför våra ögon
tillräckligt mycket af nedstämmande art för att ej frestas att
krypa in i Karl XII:s storstöflar. Men det var några sunda ord,
som vid ett högtidligt ögonblick under Linnéfesten i våras yttra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
