Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
Carl David Marcus
inte som hos Heidenstam bars upp af en alltjämt stegrad
demokratisk åskådning af folk och historia. Hela hans dikt har
en behärskad resning och en spänstig modellering, liksom han
själf, men ögats djup och dunkel siar oaflåtligt om människors
längtan efter det omöjliga, och det är ytterst det tonfall som
griper oss så mäktigt. Hans intensiva lifssyner tända
öfverallt en bild vid fantasiens fnöske, och troligen har bildspråket
icke betydt så mycket för någon svensk diktare efter Tegnér.
Men i denna prosa står icke längre bilden där för att slå ihjäl
en annan, och det visar huru snabbt språket utvecklats sedan
det nittonde seklets böljan. Bildens uppgift är att med den
mest beundransvärda realistik åskådliggöra lifvet, och en bild
sådan som Visingsö simmande på Vättern äger en homerisk
skönhet och oförgänglighet.
När man i den svenska representationens salar beklagar sig
öfver det usla och osunda i våra dagars litteratur, skulle man
vilja ropa högt och fråga om icke vederbörande läst
Heidenstams Folkungaträdet.
Ty mer än något annat är den egnad att visa hur stark
och skön den svenska diktningens skog skjuter i höjden. Många
toppar grönska där och många dö bort efter en kortvarig
lefnad, men önska ville man att Folkungaträdets yppiga krona
månde susa, så länge det svenska folket lefver.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
