Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
» Folkunga trädet >
367
sista hand är det här som öfverallt en ny krigsteknik som
afgör slaget.
Såsom detta slag är skildradt ger det en grandios bakgrund
till hela tiden. Heidenstams fantasi arbetar här med en nästan
mytisk styrka. Med en sådan inspirerad bredd tecknas äfven
öfriga stora scener, där folkrasen med dess uråldriga bruk
skymtar fram, som när dvärgkvinnan försvinner och förtonar med
den mörka skogen, och då trälarna sätta Holmdis i högen.
Och Heidenstams yppersta syftemål är heller icke att blott ge
en personskildring utan en dikt om en hel tid, där
människornas röster mer eller mindre starkt höras. Efter Birger Jarl
fanns ännu icke någon högröstad person ända till Birgitta står
där i hela sin fanatiska kraft, hon som uppfyllde den gamla
spådomen »att älska en vaxdroppe mera än en pärla». I
stället ha människorna blifvit mera veka och mänskliga, dyrkan
af kvinnan begynner och den stora sanningen böljar skymta,
som Jutta uttalar i den härliga dödsscenen:
»Hvad två människor gifva hvarann af godt hjärta är
kanske till sist det enda lilla sandkorn, som blir kvar, där vågorna
gingo som berg.»
Så allmäntmänskligt skön synes mig den Heidenstamska
prosadikten icke ha varit förut. Det allmänmänskliga ligger
alltid till en viss grad öfver våra hufvud och en poetisk
framställning måste med lätt hand drifva ut det i en stiliserad
dräkt. Det må erinras om hvad Wagner åstadkom, han som
framför allt sträfvade efter det allmänmänskliga konstverket ocli
samtidigt efter en typisk storhet hos sina hjältar.
Den naturalistiska konsten, öfverallt utgående från massan
och miljön, byggde upp sin dikt på detaljernas ändlösa fält. I
tvär motsats härtill söker Heidenstams episka konst det
väsentliga, de rörelser, ord och handlingar som äro bestämmande ocli
karakteristiska för personer och situationer, och som lefva upp
i vår fantasi tack vare den inspiration hvarmed diktaren
ursprungligen skådat dem. Heidenstams epos är plastiskt i
motsats till det äldre romantiska eposet, som är musikaliskt. Det
liknar därför snarare antikens, men det är icke mejsladt i
marmor utan hugget i granit. I detta diktarens begränsade urval
af lifvets mångfald ligger en aristokratisk stilkänsla,
oundgänglig för all stor konst. Den skulle lämna oss kall, om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
