Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370 Adrian Molin
Exporttullen har varit så att säga murbräckan i vår
malmpolitik. Krafvet på exporttullen rönte ett rent frenetiskt
motstånd från de ekonomiskt intresserades sida och från den
liberala laisser-aller-politiken, som för fem à tio år sedan betydde
åtskilligt mera än nu. Det är att hoppas, att dess malmpolitik
var svanesången. Yrkandet på exporttullen stämplades som
den mest barocka tullstupiditet, den skulle ruinera malmbolagen,
draga in oss i internationella förvecklingar etc. etc. Och utan
tvifvel gåfvo ofta nog malmtullens förfäktare genom brist på
vederhäftighet hugg på sig, ledda som de voro mera af instinkt
än af klar insikt om frågans inte blott vidd och betydelse men
också komplicerade natur.
Utgångspunkten för exporttullifrarne var malmfrågans
statsfinansiella betydelse. Staten behöfver pengar, mer och mer
pengar, särskildt för det stora pågående nybildningsarbetet
på försvarets område. Men skatteskrufven är redan hårdt
nog åtpressad. Vi ha tullar på jordbruksprodukter, accis på
socker, maltskatt, exportafgift på trävaror o. s. v. — hvarför då
inte exporttull på järnmalm, när det visat sig, hvilken
lukrativ affär malmexporten artar sig att blifva. Naturligtvis
har staten alldeles samma rätt att pålägga tull i ena fallet
som i det andra. Men härtill kommer, att malmexporten blifvit
möjlig endast genom statens speciella ingripande. Genom att
bygga Ofotenbanan gjorde staten de norrländska gruibolagens
inmutningar till exportgrufvor — banan byggdes uteslutande för
att möjliggöra exploaterandet af de stora malmfyndigheterna i
Kiruna, Luossavara o. s. v. Det är då inte oskäligt begärdt, att
staten får den största möjliga vinst på det kapital den nedlagt
på banan, det kapital den så att säga satt in i grufrörelsen,
likaväl som bolaget får en rundlig afkastning på sitt nedlagda
kapital. Det finns ingen anledning, hvarför staten skulle bygga
en järnväg af hänsyn till ett specifikt intresse och sedan nöja
sig. med att bara rätt och slätt få igen sina pengar — när den
kan få en god förtjänst. Affär är affär. Slutligen ligga
grufvorna på statens mark, och staten äger i en del af bolagens
utmål jordägareandelen och därmed rätt att deltaga i
grufbryl-ningen med andel i vinsten.
Men malmfrågan har inte blott sin statsfinansiella, utan äfven
sin nationalekonomiska sida. Malmtullifrarne voro »storsven-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
