Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Konung Oscars ödesdigra »kapitulation» för riksrättens
partidom ledsagades icke, liksom den preussiska kronans
förödmjukelse under gatans revolutionshot, af konungstrogne
krigsmäns vredgade och offervilliga tjänstelöften. Det var
ej han, som lämnade andra i sticket, hur mycket än den
skamsna stortaligheten efteråt sökte bakom hans rygg
bemantla sin häpnad och rädsla. Han stod ensam,
öfvergifven af dem, som han skänkt sitt bistånd, medan svenske
och norske orostiftare hjälptes åt att undergräfva hans makt
och unionens framtid. Den sådd det var honom pålagdt
att uppskära hade ej heller grott allenast i norsk jord, utan
minst lika mycket spirat ur svensk tröghet, svenskt lättsinne
och inbördes split, som sedan långliga tider lagt sig i vägen
för Sveriges kraftutveckling, — unionsfridens och den
sannfärdiga folksämjans enda trygga värn.
För oss, som nu lefva och med eftertanke se oss tillbaka,
synes den stora sak, som Oscar II utkorat till sitt lifsverk,
bräckt redan i det första nederlaget. Hvad därefter följde
ter sig numera som en långdragen rad af återtågsmanövrer,
så godt som utan verklig kamp, men förda med en seg
uthållighet och en aldrig hvilande försoningsmöda, som torde
ha sparat Sverige brytningens bekymmer under alltför
ogynnsamma konstellationer. Den sista katastrofen, som väckte
den slumrande svenska mängden till några ögonblicks
samfäld vilja, drabbade en af ålder, sjukdom och arbete bruten
konung, men under sådana omständigheter, som höllo de
eljest hotande farorna tills vidare borta. Den tacken fick
han röna för sin ridderligt trofasta och försakelsefulla vård om
Norges väl, att dess män väntade med sin uppsägelsebragd,
tills de trodde sig i ro kunna lägga sin nya själfständighets
förrädiska hörnsten vid brädden till hans graf.
Hvem vet, om ej ändock hans sista år hugnades af ljusare
lifstecken än på länge förut i Sverige? Tvärsigenom det
urgamla tvedräktslynnets kastningar åt olika håll i mer eller
mindre moderna former såg han ej blott det verkligen
arbetande folkets välstånd växa, utan också rikets nya flotta
och här på god väg till dugande värnekraft i dessa allt
bistrare, men härdande ovädersdagar. Med full rätt kunde
han tillmäta sig sitt arbetes förtjänst i hvad han varsnade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
