Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OBLIGATORISK
KRISTENDOMSUNDERVISNING ELLER EJ?
af Anna M. Roos.
De som i våra dagar ifra för kristendomsundervisningens
borttagande ur våra skolor — och de äro ju många nog —
göra det i regel i samvetsfrihetens namn. Sålunda talar fröken
Ellen Key (i Lifslinjer II) om »samvetsfrihetens oafvisliga kraf:
att föräldrar äga rätt att erhålla barnens befrielse från detta
undervisningsämne (kristendomen)».
Detta röjer emellertid en begreppsförvirring.
»Samvetsfrihet» — det betyder frihet att få ha sin öfvertygelse oförkränkt
men icke rättigheten att bestämma öfver en annans öfvertygelse,
vore denna andra också en så närstående som ens eget barn.
För barnens vidkommande åter — d. v. s. for de mindre
barnen — kan man ju icke tala om samvetsfrihet, eftersom
det. för barn är det naturliga och vanliga, att uppfattningen i
det ena som det andra bildas med ledning af hvad de vuxna
lära dem.
Nej, ordet samvetsfrihet är här icke på sin plats. Det är
något annat det gäller. Frågan är — för det första —: är det
föräldrarnas eller statens myndighet som bör vara den gällande i
fråga om barnens religiösa undervisning? Och — för det andra
— om staten har rätt att påbjuda kristendomsundervisning, är
det också ur statens synpunkt önskvärdt att sådan meddelas det
uppväxande släktet?
Hvad den första frågan beträffar, så skola tvifvelsutan många
vara färdiga att svara: naturligtvis är det föräldrarna som äro
närmast till att bestämma i denna fråga.
Men må man betänka till hvilken grad staten i öfrigt i fråga
om undervisningen sätter sin myndighet fore föräldrarnas. Sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
