Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Adolfs Sverige och vårt
475
vara’ sant, hvad formen beträffar. Vi svenskar i närvarande
lid äro nu en gång ena skrala vältalare, icke minst på grund
af den antydda egenskap, som hindrar oss att bringa till uttryck
hvad vi känna. Men kanske äfven festvanans seghet talar för
att det finns ett innehåll som talare och åhörare söfra, men i
allmänhet icke finna, emedan den förre icke talar hvad han
själf känner, utan livad någon akademisk herre i mera oratoriskt
blomstrande tider känt före honom.
Den 6 novembers minne, Gustaf Adolfsminnet är det, till
hvilket den nationella känslan hälst anknyter. Sveriges majeståt
och Guds kyrka var hvad Gustaf Adolf sade, att man borde
offra lifvet för, och offrade lifvet för. Detta är svenskhetens
program på vår historias höjdpunkt, och slående är, att det
programmet går utöfver det nationella. Det är snarare »Europa
åt Sverige» än »Sverige åt svenskarne». Det är nu en gång
så, som Viktor Rydberg säger, att vårt »folie måhända mer än
något annat har böjelse att glömma sig själf för att lefva i
mänsklighetens väl och ve».
»Sverige åt svenskarne» kan aldrig bli Sveriges nationella patos
i djupaste mening och i längden. Det kan ha en roll att spela
för tillfället och hade så på 90-talet, då Erik Gustaf Boström
»satte lås för bondens lada» efter nutidens kraf ocli Verner von
Heidenstam genom »Svenskarnes lynne» och andra karlatag
skapade ett andligt tullskydd mot en vår egenart ruinerande
öfverimport af främmande idéer.
Men i stort sedt ha de gode patrioter skamligen orätt, som
klaga öfver ett »för mycket» af svensk idealitet och
»ridderlig-het». Sverige har aldrig varit så stort, som det blef, när dess
konung och krigsmän i »opraktisk idealitet» läto lifvet för Guds
kyrka .— och Sverige blef litet som aldrig förut, när w med
Sven Hedin som taleman offrade unionens stora
solidaritetstanke och ilsket skreko ut vår likgiltighet för ryssens
eventuella förvärf af norska Qordar.
Kanske bör jag för att undgå missförstånd i sentimental eller
»skandinavisk» riktning tillägga, att den »ridderlighet», hvars
devis i tid och otid varit »ned med vapnen», är ännu mera i
strid med det innersta ocli bästa i svenskt kynne, sådant Gustaf
Adolf, som föll i kamp för det rätta, uppenbarar det.
Ett crux för det moderna tänkandet där icke litet historiskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
