Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 Hjalmar Haralds
sinne är med, är ändå denna hjältegestalt i kamp för religionen.
så ofelbart den än tiderna igenom och trots »all humaniteten,
som seklet beståtts» tilltalat den omedelbara känslan.
Man uppfattar gärna i vår tid religionen hyperindividualistiskt
ställd på spetsen hos »den enkelte» som hos Kierkegaard och
Tolstoj, hvarigenom samfundet och dess maktfrågor te sig
såsom något ovidkommande. Mot en dylik sublimerad
uppfattning talar först och främst det enkla faktum, att gränserna
mellan papism och protestantism i det närvarande i stort sedt
sammanfalla med gränserna för katolsk och protestantisk
statsmakt under de religiösa stridernas tidehvarf; att det vidare, där
det reformerades, reformerades af protestantisk öfverhet, vare sig
denna utöfvades af herrar eller menigheter, och att slutligen
katolsk öfverhet lyckades undertrycka lofvande reformatoriska
rörelser inom sitt område, allt modernt tal om maktens
maktlöshet mot andliga rörelser till trots.
Mänskligheten består nu en gång icke uteslutande eller ens
till större delen af utpräglade religiösa personligheter, hos
flertalet är i bästa fall religiositeten af »den rykande vekens» typ.
För detta flertals religion är samfundets ingripande icke
likgiltigt, det samfund, som genom skolan äfven har det uppväxande
släktet och därmed framtiden i sin hand. Det kan äfven i våra
dagar finnas en uppfordran åt Kristi läijungar att efter
mästarens föredöme »sätta sig kött till arm», när de »se styggelsen stå
på heligt rum».
Nyss började franska republiken en »kulturkamp» på
plattformen: ateism istället för religiositet i skolan, och att denna
religionsstrid icke redan på de s. k. kyrkoinventeringarnas
stadium utmynnade i en kamp med vapen, berodde på en
tillfällig omständighet, en enskild statsmans, Clemenceaus, kloka
besinning. Att detta var en tillfällighet, icke ett utslag af en
allmän anda af tolerans hos den moderna radikalismen, som
skulle utgöra en absolut garanti gentemot religionsfejdernas
återupprepande, därför finnas många bevis. Jag erinrar bara
om, att en sådan modernitetens representant som Georg Brandes
har offentligen i »frisinnade» pressorgan proklamerat rätten till
intolerans — i framåtskridandets namn — emot religionen.
Än vidare. Finnes någon skarpare motsats än mellan
kristendomen, som hänvisar människolifvets fullkomning och lyck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
