Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges k}*rka 47
binda ärekransar. Kanske icke ännu för de två sista, Rydberg
och Fehr. Men vänta, de ligga nog till sig.
Vi borde slippa att i en kyrka med sådana namn höra de
billiga fraserna mot vetenskap och andlig kultur. Och hon
borde besparas att bli betraktad som en prästernas, och icke
hela folkets angelägenhet. Erfarenheten af lekmännens
inflytande är sådan, att den manar icke till inskränkning, utan till
utvidgning däraf. Ännu värre än ett lagstadgadt prästvälde är ett
ansvarslöst, på enskild väg iscensatt. Prästerlig
fackföreningsrörelse kan uträtta åtskilligt gagn i praktiska och ekonomiska
ting1. Men Sveriges kyrka får den ej taga på entreprenad.
Styrkan i Sveriges kyrka har varit dess ställning i folket.
Hvar vi börja, upptill eller nertill, hos bonden bakom hans plog
eller borgaren i hans bod, hos krigaren på slagfältet eller
hustrun i hemmet, hos fabodflickan som sjunger sin melodi, eller
hos det världsfamnande och världsberömda snillet, i den tredje
Gustafs lika väl som i den andres tid, forskaren i Sveriges odling
finner öfverallt samma fond af gudsfruktan. De som i lifvet
stodo som fiender, mötas i samma förtröstan — deras psalmer
sjungas sida vid sida i samma gudstjänst. Gustaf Adolfs ofta anförda
ord från Jönköping om »vårt fäderneslands majestät och Guds
kyrka, som därutinnan hvilar» äro för den som granskar saken icke
blott ett uttryck for hans personliga öfvertygelse, utan utsäga
bättre än någon annan gjort det, hvad Sveriges kyrka varit för
Sveriges världshistoriska gärning, för vår höga odling, för vårt
folklif. Huru olika dessa människor än äro, ifrån religiösa
karaktärsgestalter af upphöjd skönhet till helt vanliga människor, hafva de
dock det gemensamt, att när allt är ute, det ändå inte är slut för
dem. De ha något i behåll, något att tro och lefva på. Och
hafva vi blifvit kräsnare och ömtåligare i allt, som heter reli-
1 Har viktiga sådana frågor äro ej brännande för kyrkan — såsom
beford-ringssättets godtyckligheter, den obarmhärtigt ojämna ekonomien — några
för mycket (nog kunde de åtminstone kosta på sig skrifbiträden i stället för att
sätta unga präster till skrifvare), andra otillräckligt — samt isynnerhet
rätten till pension, när krafterna svika, och möjligheten att pensionera den som
inte längre kan fylla sin plats. Kyrkans medel — med boställsskogarne! —
skulle, om de finge användas till kyrkliga ändamål, säkerligen väl räcka till
en tillfredsställande lösning af dessa uppgifter utan några extra kostnader för
staten. — Till äfventyrs torde änke- och pupillkassan med sina tolf miljoner och sin
dryga årliga vinst tillåta en något mindre knapp utdelning åt änkor och faderlösa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
