Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår armés behof af befäl
61
måste ersättas med en kapten, hvarigenom en brist i denna
grad inträffar. Det enklaste sätt att råda bot på detta onda
vore naturligtvis att hos oss liksom i alla andra arméer hafva
brigadchefer på stat, en åtgärd, som äfven ur andra synpunkter vore
högeligen önskvärd — utrymmet hindrar oss emellertid att närmare
gä in på undersökningen däraf. Men detta hjälper ändock
saken endast till en del. Sätta vi upp reservregementen, måste
dessa få överstelöjtnanterna till chefer, ty flera därtill lämpliga
officerare i reserven torde näppeligen finnas att tillgå, än som
behöfvas för att fylla oberäkneliga tomrum. Då för den vanliga
fredstjänsten öfverstelöjtnanten hos oss liksom i andra arméer
mer än väl behöfves såsom biträde åt regementschefen, bör
hvarje regementes officerskår tillökas med en major på statl.
I de flesta andra arméer nöjer man sig icke därmed. Så har
’det tyska regementet förutom öfverstelöjtnanten och
bataljonscheferna två majorer, det franska en, det ryska två och så
vidare; dessa gå vid mobilisering i första hand till
reservformationerna.
Nu frågas, hvarifrån skola våra reservregementen få sina
bataljonschefer? Ja, hafva vi inga öfvertaliga regementsofficerare
på stat, så måste vi taga dem ur reserven, taga dem af
pensionerade majorer, som ännu äro vid full kraft, eller bland
förtidspensionerade och slutligen bland kaptener på stat, hvilka måste
i sin ordning ersättas.
I vårt land har man alltid haft stor rädsla för högre
officerare, och i alla organisationsförslag hafva förslagsställarne sökt
öfvertyga sig själfva, att de kunna undvara de högre
befälhafvare, som man anser oundgängligen nödvändiga i andra arméer
med vida bättre utbildade trupper än våra, i arméer, där man
äfven är angelägen om och nödsakad att spara. Men man sparar
icke på ledningen för att därigenom få mindre valuta af sina
redskap, såsom man gör i Sverige. Nog förefaller det
egendomligt, att då vi i Sverige anse oss kunna nöja oss med två
generaler, d. v. s. officerare öfver regementscheferna, vid en styrka
af två arméfördelningar, så anser man sig vid samma styrka i
Tyskland behöfva elfva, och ungefär det samma är förhållandet
1 Då 1892, vid urtiman, regementena tillökades med en tredje bataljon,
snalade man in bataljonschefen. Detta bestraffar sig nu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
