Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
Hjalmar Haralds.
sedan Gustaf Adolfs tid var den främste borgesmannen för
evangelii frihet här på jorden; och den uppmärksamme
lyssnaren hör redan vingslagen af den nya tid, som lärd af hårda
läxor skall förstå detta igen. En sådan gärning som Karl
Gustafs gör man icke utan en inre spännkraft, som hos
germanen lika naturligt blir religionens som hos romarättlingen —
fatalismen.
Stor och hel är Karl Gustafs konungagärning. Den böljade
med att bjuda frid åt hans eget folk, en frid som räddar de
ringas frihet utan att utlämna åt de smås ilsket ändamålslösa
jämlikhetskraf det stormansstånd, ett samhälle måste äga som
lefvande kraft, om det ej skall gå under i den demokratiska
medelmåttans eller det byråkratiska pedanteriets elände eller
båda i förening.
Hårdt är för nu lefvande släkten att fatta, huru han kunde
svara för att välja krigets lott framför fredens den enda gång
i vår historia, då valet stod oss fritt. Men djupare sedt var
det icke fritt. Sverige med sitt Östersjövälde, som utgjorde
skyddande form för så pass mycket germanskt folklif och
protestantisk kultur, att det ideellt försvarar sig själf äfven inför
vår tid, kunde icke sitta stilla nu när den stora strömkantringen
mellan rysk och polsk makt — till den senares nackdel — höll
på att ske.
Denna för oss ända till dumdristighet djärfva
militäriskt-diplomatiska offensiv visade dock sin välberäknade styrka, när
reträtten blef nödvändig. Först arronderar Karl Gustaf i
Roskilde Sveriges rike, sedan rädda hans sons förmyndare
Östersjöväldet, hvilket visar huru stark denna position var äfven i
svaga händer, som icke voro ideelle förrädares.
Roskildefredens arrondering är det minne, som vi nu fira.
Man har mot det uppställt nationalitetsprincipen. Alla torde
väl kunna enas om den fromma önskan, som inneslutes i denna
princip. Det är lika önskvärdt att nationerna få lefva sitt lif
ostördt och i fred som att människoindividerna icke lemlästas.
Men vid nödvärn och operationer gör man det senare
ostraffadt.
Roskildefreden var det kejsarsnitt, som skulle bringa
framtidens norden i dagen. På en sida gjorde den sitt verk till
fyllest. Att Skånelands införlifvande stod sig vid den gemensam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
