Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roskilde.
143
ma stormaktsaktionen mot Karl Gustafs verk, visade att han här
träffat det rätta. Sundets delning mellan två stater var för
sjömakterna bästa garantien för Östersjöns frihet.
Hans ansats till arrondering äfven i väster (Trondhjem)
fullföljdes icke, vare sig af misstro till Sveriges förmåga att
assimilera hela Norge eller emedan han genom det förbund med
Danmark, som Roskildefreden beramade, ansåg sig ha samlat hela
norden. Men tanken kunde icke dö. Fred blef det ej i norden
förr än Karl Johan ryckt Norge från Danmark, i hvars
händer det i en politisk circulus vitiosus ständigt både hotade
och hotades.
Här finna vi Roskildefredens enda fel, Karl Gustafs enda
politiska missgrepp, att han byggde på ett förbund med Danmark,
som sedan måste utkräfvas. I själfva denna exekutivåtgärd,
detta andra danska krig, kan man endast genom färgade
skan-dinavistiska glasögon se det brolt man velat göra det till, ty
Karl Gustaf kunde icke lämna en fiende i ryggen vid den
uppgörelse på kontinenten, som hänsynen till Sveriges tyska
maktställning nödvändiggjorde. Icke häller har man någon
anledning att sentimentalt beklaga Danmark på grund af det tryck,
för hvilket" Karl Gustafs holsteinska förbindelse utsatte det.
Det var ur det svenska väldets synpunkt en nödvändighet att
möta Danmarks hot mot Sveriges förbindelselinje mellan
besittningarna vid Nordsjön och vid Östersjön. Att Danmark
därigenom kom i en betryckt och afhängig ställning betyder
ingenting. Freden i norden kräfde detta, och Danmark var angriparen.
Karl Gustafs Roskildefred bildade den afgörande
vändpunkten i Sveriges långa tvekamp med Danmark. Rätt och orätt
hade naturligtvis, såsom vanligen är fallet, i denna tvekamp
växlat å ömse sidor, men idealiter sedt hade ur högsta synpunkt
rättvisa skipats.
Sedan Danmarks försök att under sin ledning ena norden
till skydd för dess folkliga egenart och allmogetrihet mot tyskhet
och bondeträldom misslyckats därigenom att de makter, som
skulle bekämpas, fingo skydd hos själfva det danska
konungadömet, var Sveriges tur kommen; och Danmarks kamp emot
Sverige var, där det icke helt enkelt var revanchelust, ur högsta
synpunkt endast en ideellt oberättigad partikularism.
Vid detta Guds utslag genom Karl Gustafs vapen eller, om
Det nya Sverige II. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
