Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges moderna litteratur
269
Något liknande gäller för den fas af naturalismen, som
tendenslitteraturen utgör. Den tendentiösa romanen och
problemdramat, som afse att belysa det principiellt viktiga fallet, att
exemplifiera den förfäktade tesen, äro till ursprung och väsen en
fransk skapelse, och så till vida hade nog Jules Lemaitre rätt, när han
reklamerade Ibsens problemdramer som grenar af det franska
stamträdet. Förutsättningen för att denna slags diktning skall
bli annat än ett liflöst schema, en sammanhängande serie
psykologiska postulat, är att fantasien skall förmå arbeta på
kommando öfver ett af förnuftet anvisadt motiv, att inbillning och
logik skola ostördt samverka i en gemensam riktning. Låt
vara att tendenslitteraturen alltid är en amfibie, hos hvilken
antingen den abstrakta tesen sticker fram i sin nakenhet eller
också den konkreta, lefvande inbillningsrealiteten trotsar det
logiska schemat, man kan inte bestrida den virtuosa
skicklighet, hvarmed t. ex. franska författare lyckats förena eld och
vatten. För svenskt lynne torde dock denna metod att låta
inspirationen välla fram i ett regelrätt kanalsystem vara en
orimlighet. Det finnes också i åttiotalets rika tendens- och
indignationslitteratur icke ett enda verk som har en fläkt af lif och
inbillning; det är lika godt om tidens tankar som det är ondt
om konstnärliga idéer. Strindbergs Giftasnoveller vitsorda med
sin groteska blandning af föredrag, journalistik och novellstil
uppgiftens olöslighet.
Ser man förhållandet icke principiellt, utan litteraturhistoriskt,
så bekräftas ©öfverensstämmelsen mellan naturalismen och det
svenska lynnet af det faktum, att åttiotalet radikalt och
ohjälpligt bryter med den svenska litteraturens traditioner. Åttiotalets
litteratur bygger uteslutande pä utländska mönster, afspeglar
troget tidsströmningarna, men sänder icke en enda rottråd tillbaka
till den diktning, som under århundraden spirat på svensk
mark. Strindberg förklarade 1885 att »Sveriges litteratur från
1865 till nu heter Ibsen, Björnson och Lie». Den lyriska åder,
som är grunddraget i svenskt lynne, kungsvägen i svensk
litteratur, sinade så godt som fullständigt ut under naturalismens
skede, medan en hel generation, bland hvilka fanns en ännu
okänd genial sångare — Oscar Levertin —, gick i skola hos
främmande lärare. Den mödosamma tyngd, den inre
likgiltighet, som så starkt springer mot en ur denna litteratur, är uttrycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
