Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
312
Fredrik Böök
sin kritik mot ett visst litterärt program, men han ville icke
själf uppställa något nytt sådant, utan proklamerade alla skolors
död. Den personliga själfständigheten var för honom idealet,
och han menade att den kunde svenska författare utveckla utan
att invänta signaler från Norges eller Frankrikes skönlitteratur.
Han ville icke en ny riktning inom litteraturen, utan han ville
en nationell diktning, som spelade i det svenska lynnets alla
skiftningar, som kunde rymma de mest olika individuella
konstuppfattningar. Nittiotalets reaktion mot naturalismen kom också
att fullständigt sakna skolmässighet och sammanhållning, och
om de af hvarandra oafhängiga personliga riktningarna dock i
sista hand kommo att sammanstråla mot en gemensam punkt,
så berodde detta på djupare liggande orsaker, som icke
formulerats i något program. Det vore icke svårt att i nittiotalets
litteratur uppvisa noggranna motsvarigheter till nästan alla de
strömningar, som i de andra europeiska länderna angrepo eller
aflöste naturalismen. Den franska symbolismen och
impressionismen, Wildes skönhetskult, de antikiserande riktningarna i
Frankrike och Tyskland, den franska neo-kristianismen och
nationalismen, den österrikiska formstränga esteticismen, den
rörelse, som i Tyskland kallats »Heimatdichtung» — alla de
tendenser, som ligga till grund för dessa fenomen, återfinner man
som element i nittiotalets litteratur, men utan all exklusivitet
förenade till symfonisk helhet.
Den enda programpunkten i Heidenstams opposition var
alltså frigörelsen. Hans proklamerande af lifsglädjens och
skönhetslidelsens rätt skall för att riktigt uppskattas ses mot bakgrunden
af naturalismens melankoli och glädjelöshet, den till litterärt
dagsmod förvandlade gråvädersstämning, som han icke tröttnade
att bekämpa. Tor Hedberg formulerade i sin svarsskrift »Glädje»
den för åttio-talet typiska åskådningen, att lifsglädjen måste
vara den moderna människan främmande, därför att samtiden
var krisens och brytningens tid, och att de sociala problemen
först måste ha vunnit sin lösning, det tunga ,och svåra arbetet
först måste ha förts till slut, innan glädjen kunde bli
uppriktig och berättigad. Det är lätt att se, att det icke är
Heidenstam, som står på den dogmatiska ståndpunkten. Åttiotalets
uppfattning i detta afseende bottnar i själfva verket i en
ohistorisk och åtskilligt naiv tro på framtiden som ett slags tusenårigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
