Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
Fredrik Böök
Vid Heidenstams sida som lyriker står Fröding, den genialt
benådade representanten för det mest förtrollande, det mest
out-sägbara i den svenska sången. Hans diktning stod
ursprungligen på det värmländska folklifvets mark och tillhör därigenom
den hemtraktspoesi, som är så typisk för nittiotalet — man
behöfver blott nämna Selma Lagerlöfs, Karlfeldts, Pelle Molins
namn — men den växte snabbt i omfång och betydelse. I
formellt och tekniskt afseende bygger Fröding på hela vår lyriks
tradition; han har med kärlek och beundran tillägnat sig våra
klassiska sångares verk, och man kan påvisa hur han lärt af
både Runius och Bellman, Tegnér och Atterbom, Stagnelius och
Dahlgren. Det är som om i Frödings poesi strömmat samman
i den mest fulländade och klockrena form allt det väsentliga,
det hemlighetsfullt karakteristiska i den svenska lyriken: det
musikaliska anslagets obeskrifliga och klara durklang, lynnets
slitning mellan mörker och ljus, den rena och lätta luften såväl
som det ruelsefulla och tungsinta grubblet — allt har anor från
Lucidor och Runius, Bellman och Tegnér, allt är oss välbekant
och kärt och liksom vädjar till en egen lönlig sträng. Det är
som själfva Vår svenska vår med sin oändligt lätta och strålande
dager och sin snabba, mörka skugga. Hur känner man icke
hos Fröding, midt i hans desperation och cynism, den
själfför-glömmande godhet, den lifsoskuld, som är ett svenskt
sångar-drag så godt som något, och som har inspirerat Runius’ milda
afskedsord på dödsbädden, Bellmans trohjärtadt rena samvete
och Tegnérs naiva och ärliga uppenhjärtlighet. Det finnes något
blåögdt och förtroendeingifvande i själfva synden och lasten,
samma väsendets daning, som gör att Gösta Berling aldrig blir
demonisk. Hemligheten med den frödingska poesiens tjuskraft kan
endast antydas^ just därför att den är sammanväfd med vårt
eget innersta, men hur sjunger den icke mot oss, gäckande och
oåtkomlig, ur strofer som dessa:
Nyss fåglarna sjöngo på nytt om vår,
nytt hopp gaf den lyckliga låten,
men mig, som åter vid fönstret står,
i halsen sitter gråten.
Nu blommar all världen och sommarn drar in
bland ljusgröna dungar och gården,
all världen är skön, all världen år min
och jag är en son af all världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
