Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveriges moderna litteratur
317
Och törnrosröd lyser morgonsky
och morgonens dimmor sig lyfta,
all världen är ung, all världen är ny
och ändå så ville jag snyfta.
Ty morgonen kommer för klar, för snar,
för friska dess daggdroppar dugga,
den lyser för ljust på den, som var
för nyss i dödens skugga.
Den andra stora Värmlandsskildraren i nittiotalets litteratur,
Selma Lagerlöf, ger ett af de mest oförtydbara exemplen på
naturalismens hämmande inflytande på svensk inbillning och svensk
diktning. Redan tidigt hade Selma Lagerlöf gripits af sägnerna
om det värmländska lifvet i det förra seklets början och beslutat
att ge diktens form åt denna brokiga värld. Men hon
misslyckades regelbundet vid hvarje försök att gestalta det
öfverväldigande rika stoffet, och hon förklarar själf i ett själfbiografiskt
utkast, att det var hennes beundran för åttiotalets stränga
verklighetsdikt, som stod i vägen. »Hon beundrade» — så lyda
hennes egna ord — »den tidens stora mästare och tänkte aldrig
på att man kunde använda ett annat språk för dikten än det,
som de nyttjàde. För sin del tyckte hon mera om romantikerna,
men romantismen var död, och hon var inte den, som tänkte
på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes
hjärna var öfverfylld af historier om spöken och vild kärlek,
om undersköna damer och äfventyrslystna kavaljerer, sökte hon
skrifva om detta på lugn realistisk prosa.» Emellertid blef »Gösta
Berlings saga» till slut ändå skrifven, men först sèdan Selma
Lagerlöf uppgifvit hvaije tanke på att åstadkomma modern
litteratur och med bitter resignation beslutat sig för att skrifva
en bok till eget nöje, som publiken skulle skratta och rycka på
axlarna åt. Högst anmärkningsvärdt är emellertid, att denna
subjektiva och romantiska saga blef ett af den svenska
litteraturens på djup och mångsidig mänskoskildring rikaste verk.
Det finnes icke många diktverk, som rymma ett sådant myller
af mänskor och öden, som inom en fast ram ge en så fyllig
och uttömmande miljöskildring — för att använda en af
naturalismens termer — en så bred och omfattande världsbild, en
så klar, mogen psykologisk kunskap. Den stora sammanhängande
lifstaflan, som åttiotalet försökt skapa med den naturalistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
