Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
Fredrik Böök
romanformen som mönster, den diktade Selma Lagerlöf i naiv
oafsiktlighet, anslutande sig till den sägenvärld, som den
värmländska folkfantasien själf frambragt. »Gösta Berlings saga» blef
ett autoktont rent svenskt epos, hvars karakteriseringskonst har
sagostilens konkreta och sakliga enkelhet, hvars själsskildring
tar sig sägnernas intuitiva och fantastiska form, och som i sin
helhet står den nyktra analysen fjärran. Det är en själfvuxen
svensk diktform, med rötter i folkfantasien och den muntliga
berättelsen snarare än i någon litterär tradition.
Hade Selma Lagerlöf i »Gösta Berlings saga» förhärligat det
äfventyrslystna och ridderliga i folkkaraktären och särskildt i
Gösta Berlings person förkroppsligat några af rasens mest
glänsande, mest oemotståndliga och minst solida egenskaper, så har
hon senare i »Jerusalem» funnit ett genom sin fasthet och
renhet fulländadt konstnärligt uttryck för allvarligare, innerligare
och tyngre sidor af vårt lynne och gripande tolkat det religiösa
lifvets smärta och saligheter. I vår litteratur står hon som den
stora och sagorika förtäljerskan, med en blick hvars klarsynta
allvar tränger 4jupt ned i själarna, med en outtömligt
produktiv inbillning, hvars kongenialitet med folksägnens mytiska och
symboliska skaparkraft och med det nordiska sagolynnet är
slående, äfven om den om de isländska släktsagorna erinrande
tonen stundom är en frukt af direkt litterär påverkan.
Med Selma Lagerlöf delade Oscar Levertin det ödet, att det
djupast personliga i hans väsen måste förbli sterilt under
naturalismens skede. Han har i »Pepitas bröllop» med en viss
bitter själfironi talat om den tid, då han kände en »litterär
sam-larförtjusning inför verklighetens alla småmynt, och med hela
petigheten hos en upptäckare^ hvilken beskrifver en ny
hieracie-varitet, skildrat t. ex. en ridhuskarls bedröfliga existens».
»Legender och visor» har trots den djupa smärtan och
dödskänslan en särskild stämning af inre lycka och berusning, som
man skulle vilja förklara som saligheten att känna sin natur
blomma i oanad rikedom, att känna alla bundna krafter
frigöra sig. Hans poesi frossade i färg och glöd, som för att visa
hvilken blossande prakt och hvilken rik och strålande
inbillningsskrud den svenska versen förmådde uppbära, och vittnade
passioneradt om känslans oändlighet. I hans senare, diktning
blef klangen allt manligare och djupare, och gaf allt renare ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
