Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samhället och strejkerna
385
Sommarens sista signifikativa ehuru ej mycket
uppmärksammade händelse var hospitalsvaktarnas sammanslutning öfver hela
landet. Visserligen ha de faktiska strejkförsöken af dessa eller
några af de andra kategorierna hittills varit små och fåtaliga, och
särskildt järnvägsmännens förklaring om att ej vilja deltaga i
den hotande generalstrejken i somras ansågs ju på arbetarhåll
såsom bevis på en märklig högsinthet. Men visar ej just detta
hur farlig situationen är? Arbetarna äro sannerligen medvetna
om styrkan i sin position, och om de äro villiga att afstå från
att utnyttja den direkt, så beror det på att de vilja utnyttja den
indirekt. Detta är för resten ganska mänskligt och naturligt;
icke ens arbetare äro mera än människor, och en envåldsmakt
sådan som denna kan ej undgå att utmynna i tyranni af
värsta slag. Ingen fordran från dessa arbetargrupper kan vara så
orimlig, att den ej utan uppskof måste beviljas, ty alternativet är
anarki eller fara för lif och hälsa.
Först när man fullt tänker sig in i dessa konsekvenser, inser
man hvad kommunalstrejkerna bära i sitt sköte och hur
nödvändig det laglydiga samhällets reaktion är emot öfvergrepp af
detta slag.
Emellertid kan intet vara mig mera fjärran än att mana fram
skräckbilder af arbetarnas förkrossande öfvermakt och
samhällets maktlöshet. Predikningar af det slaget förorsaka endast
öfvermod där det behöfs nykterhet, och skräck där det behöfs mod.
De äro dessutom missvisande. Samhället saknar glädjande nog
ingalunda själf medel att afvärja sådana följder i dess egen
utveckling.
Det är ej meningen att här upptaga den åtminstone för
tillfället — lyckligtvis — afsomnade striden om en lagstiftning mot
»allmänfarliga strejker». Endast så mycket må sägas, att icke
blott det senast framkomna förslaget härtill utan såvidt man
kan se alla praktiskt utförbara förslag lida af det dubbla
betänkliga felet att vara på en gång orättvisa och ineffektiva. I
motsats till exempelvis arbetarskyddslagstiftningen skapar
åtgärden ett speciellt straffrättsligt ansvar för aftalsbrott, utan att
först tillse om det aftal, som den sålunda skyddar exceptionellt
starkt, verkligen är så rättvist att det förtjänar ett skydd af
detta slag. Men vidare hänger lagstiftningens effektivitet i
första rummet’ helt och hållet på att aftalsbrott verkligen ägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
