Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 Eli F. Heckschcr
rum, och i den mängd fall då en strejk bryter ut utan att så
är förhållandet, är lagstiftningen alldeles maktlös och kommer
att bli det i tilltagande grad, emedan arbetarna skola veta att
hindra ingående af alla aftal som ej kunna uppsägas på kortast
möjliga tid. Slutligen medför lagstiftningen samma följder som
all arbetarlagstiftning af det slag, som förbiser kollektiviteten,
och den blir därför äfven i bästa fall en pappersföreskrift. Den
drabbar nämligen ej organisationen, som man kan komma åt och
genom hvilken man också kan komma åt den enskilde
arbetaren, utan den gör det fruktlösa försöket att direkt drabba
arbetarnes massa — alldeles som om någon skulle tro det vara
utförbart att häkta först några tusen arbetare på en gång och sedan
kanske de tiotusen som »sympatistrejkade» till förmån för de
första.
Det felaktiga i denna frågas tidigare behandling beror till
stor del på en skötesynd, hvars fördärfliga verkningar sträcka
sig ut öfver vida kretsar af vårt samhällslif. Vi svenskar måste
sluta upp med denna ynkliga lust att så snart något är på tok
ropa på bristande lagstiftning och skylla på »myndigheterna»,
då vi själfva genom någon själfuppoffring och samverkan eller
kanske t. o. m. endast genom en smula initiativ skulle kunna
afhjälpa svårigheterna. Man ropar på polis och på ny
lagstiftning i stället för att tänka på sitt eget ansvar för ordningens
upprätthållande och sina möjligheter att reda sig med gällande
lagstiftning. Man resonnerar som om det vore »polisens sak» att
en förbrytare undkommer eller en kvinna blir förfördelad på gatan,
och som om andra människors sak vore att med sin nyfikenhet
om ej med mera direkta medel hindra rättvisans utöfvande.
Om någon räddning skall finnas från vissa arbetargruppers
allenaherravälde, är det nödvändigt att till strid mot denna
moraliska dekadens kalla till nytt lif den gammalgermanska
rättsprincip, på hvilken alla moderna samhällen ytterst bygga. Denna
princip innebär, att äfven om den allmänna välfärdens
upprätthållande i normala fall kan vara uppdragen åt vissa fackmän,
de må nu kallas ämbetsmän, polis eller arbetare, så år den dock
i princip en plikt för hvarje medborgare. Man måste hos alla
medborgare väcka känslan af plikt emot samhället, af skyldighet
att träda in och tillvarataga hvad som bragts i fara genom att
yrkesarbetarne på goda eller dåliga skäl lämnat sina poster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
