Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Är religionen en privatsak eller äfven en samhällsangelägenhet? 441-
Tankens oriktighet och fullständiga ohållbarhet följa redan
af de former, i hvilka religionen alltid uppträdt och i hvilka
den också måste uppträda. Hvarje företeelse i världen, som
kan göra anspråk på namnet religion, måste utgöra en odelbar
enhet af en »lära», ett »lif» i öfverensstämmelse med denna
lära och en »kult» eller »gudstjänst», som (i dramatisk form)
återspeglar denna lära och detta lif.
Då man talar om religionen som en privatsak, med hvilken
samhällsordningen ingenting har att beställa, förefaller det ofta,
som om man därmed i hufvudsak endast åsyftade de religiösa
lärorna. Men det kan verkligen ifrågasättas, huruvida redan
den religiösa läran kan åtnjuta en absolut frihet; säkert är, att
den icke åtnjuter en sådan frihet, att den betraktas som helt
och hållet en privatsak. I Frankrike, som genom lagen af den
11 december 1905 sökt genomföra en total skilsmässa mellan
stat och kyrka, hvilket som bekant dock icke fullständigt
lyckats, har man fastställt stränga straff för de andliga, som,
följande sin religions lara och sitt samvetes bud, uppträda
gentemot konfiskationen af kyrkoegendomen och mot de världsliga
myndigheterna. Statsadvokaten i Montauban har i år väckt
åtal mot biskopen i samma stad, emedan denne i enlighet med
sin religions kraf hotat eventuella köpare af förutvarande
kyrkogods med bannlysning. Man invänder, att detta är nödvändigt
för att kunna genomdrifva lagen. Det är riktigt. Men det
är då också nonsens att tala om fri religionsförkunnelse i
Frankrike, efter som staten i vissa fall inskränker den i
statsordningens intresse. Alltså måste samhället syssla med de
religiösa lärorna; alltså äro äfven dessa en samhällsangelägenhet och
icke endast en privatsak 1
Det är emellertid icke endast ett negativt utan äfven ett
positivt intresse, som staten nödsakas ägna de religiösa lärorna. I
Holland, där den offentliga skolan sedan år 1857 icke blott
varit konfessionslös utan ej ens såsom i Schweiz beredt
läijung-arna tillfälle att mottaga religionsundervisning, ehuru den ännu
enligt lag skall uppfostra barnen »till alla kristliga dygder», har
man så småningom nödgats gifva vika för det alltmera påträngande
krafvet på religionsundervisning och till en början icke blott
jämnställt s. k. »skolor med bibel» (vanliga folkskolor och högre
skolor med religionsundervisning), tillkomna på frivillighetens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
