Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440
S. A. Fries
iendomen kan dock ej tänka sig detta ideal realiseradt i denna
tillvaro, utan vi kristna förbida därför religionens absoluta
fullkomning i det ögonblick, då »allt blifvit underlagdt Sonen och
denne själf varder underlagd den, som har lagt allt under
honom, på det att Gud skall vara allt i allt» (1 Kor. 15:28). Då
detta mål uppnåtts, är också »religionen» på sätt och vis
öfvervunnen. Människosläktets andliga uppfostran är då liksom
afslutad. Det är i grunden denna tanke, som föresväfvar Lessing
i hans berömda religionsfilosofiska skrift: »Die Erziehung des
Menschengeschlechts» 1780, i hvilken han söker visa, att det
som uppfostran betyder för den enskilda människan det är
uppenbarelsen för hela människosläktet, och att denna
universella fostran utmynnar i förverkligandet af ett nytt, evigt
evangelium, som är utlofvadt i det nya testamentet, men som icke
sammanfaller med dess egen religion. Denna tillhör nämligen
den andra världstidsåldern, under det att Lessing väntar en
tredje, fulländningens, period i den gudomliga världsuppfostran.
De historiska religionerna, inklusive kristendomen, framträda
emellertid alla på sådant sätt, att det måste ligga i deras väsen
att vara uttryck för icke blott privat religiositet utan ock för
samhällelig sådan, kräfvande folkens och staternas noggranna
uppmärksamhet. Alla definitioner af religion hafva hittills
misslyckats. Det torde vara med religionen som med kärleken, att
ingenderas väsen kan definieras, men väl upplefvas och erfaras.
De likna för öfrigt hvarandra däri, att äfven kärlekens högsta
patos är en individuell angelägenhet; men som bekant hafva
samhället och statslifvet städse velat göra gällande, att
kärleken mellan man och kvinna, föräldrar och barn är en så
viktig samhällsangelägenhet, att den måste genom lag och sed
regleras i samhällets ocli släktets välförstådda intresse.
I våra dagar har emellertid dels från gammalliheralt dels
från socialistiskt håll den satsen uppställts, att religionen är
hvars och ens privatsak, med hvilken samhället såsom sådant
ingenting har att skaffa. Att socialisterna såsom parti omfattat
en sådan åsikt — ty alla socialister dela den icke — måste
förvåna, då den går stick i stäf med riktningens hufvudsyfte att
göra allt annat så samhälleligt som möjligt och att sätta staten
som subjekt för lifvets stora funktioner. Men härom mera
längre fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
