Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
S. A. Fries
sina barns undervisning. Om man åter afskaffade all
religionsundervisning, så skulle tusen sinom tusen revoltera just
häremot och kräfva — i samvetsfrihetens namn — befrielse från
skatt till ett skolväsen, som efter deras öfvertygelse är hedniskt
till hela sin struktur. Men om nu både det ena och det andra
beror på missbruk af frihetens idé, så är det också beroende
på idel missförstånd af samvetsfriheten, om man fordrar befrielse
från skatt till statskyrkans funktioner. Ty ingen organisation i
världen kan bestå utan ekonomiskt underlag. De som sist borde
opponera sig mot statskyrkoskatten äro socialisterna. Med rätta
säger äfven den förut citerade socialisten Olav Kringen om
kyrkan, hvilken af honom i dess ideal tecknas som statskyrka,
följande:
»Kyrkan är i sin organisation den mest socialistiska
institution som finnes. Fattig och rik ha lilla tillträde till dess
församlingshus, och nådemedlen, som efter kyrkans lära äro
det dyrbaraste, som människan äger på jorden, äro tillgängliga
för alla dess medlemmar utan åtskillnad. Dop och nattvard äro
lika för fattig och rik. Detta betyder, att kyrkan vid
förvaltningen af det andliga goda icke känner fattig och rik. Alla äro
lika inför Gud. Detta är renodlad socialism. Kyrkan kommer
med traditionens röda tråd från tidsålder till tidsålder; den bär
bud från forna dagar, från svunna tider; den har känt släkternas
längtan och hopp och långsamt upptagit kulturens landvinningar,
den ena efter den andra; religion, gudar och siare gömmer den
i sin stora famn. Ung och stark är den likväl, beredd till kamp
mot det nya, till att famna det som sitt, när det har trampat ut
barnskorna. Men för kyrkan räknas år som dagar och dess
ålder täljes etter seklerna. Med sin hvita signande hand pekar den
framåt öfver utvecklingen, som skall komma, och säger : ’Räkna
århundradena, de äro mina och min tids horisont har ännu
ingen skådat!’»
Världshistorien är i viss mening världsdomen, det är sant;
men ännu sannare är, att religionens historia utgör den
egentliga världshistorien. Världshistorien innefattar i sig både de
enskildas och samhällenas lif. Sålunda är religionen ej blott en
privatsak utan en samhällsangelägenhet af omätlig betydelse för
hela människosläktet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
