Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man måste välja
27
tider med personer af ifrågavarande art: utan all egen aktivitet
har mannen »försatts i ett visst läge». De så kallade
omständigheterna hafva tvingat honom att göra ett val. Man räddar
sig ej ur de så kallade åsikternas kamp genom att vara utan
åsikter.
En annan typ, af högre valör i andligt hänseende, kunde vi
kalla den liberale mannen, den glödande frihetsvännen, den
eldige framstegsvännen, den höge idealisten — från 1860-talet.
Nu menar jag inte mannen, som pratade oeh ljög och söp och
hade idealismens sken, men totalt förnekade dess kraft. Nej,
jag menar den uppriktige. Typen hade mycket, som starkt
tilltalade oss. Men så som vi lärde känna mannen, d. v. s. när
han stod ungefär midt i sina mannaår, — för oss var det nästan
en gåta, huru han kunnat blifva hvad han blef: ohjälpligt
oförmögen åt alla håll, utan förmåga att bedöma verklighetens värld
eller där fatta position. Hur kunde det bli något sä misslyckadt
med 1860-talingen? Hvarför var han sä komplett vanmäktig,
att han just ingenting dugde till, då det blef fråga om att ta
törn i vårt folks strider under seklets sista decennier? Själfva
hans idealer sopades bort under hån. Och idealisterna läto
det ske — nästan utan kamp, åtminstone utan någon
organiserad samhällskamp. Saken är kanske förklarlig nog. Mannen
började som en romantiskt glödande svärmare, och sä visade
det sig, att nästan allt det han glödde för blef till aska. Sen
jag begripit det, förstod jag, att mannen ifråga snarast är
beundransvärd därför, att han ändå är det han är. Han svärmade
poetiskt för Polens frihet — äfven efter 1863. Han glödde varmt
för skandinavismen, långt efter 1864. Han brann af entusiasm
för Tysklands frihetsvänner i deras kamp mot den reaktionäre
Bismarck — ända till, jag kan icke riktigt säga när. Han
flammade för Sveriges nyvunna »frihet» och glänsande framtid
och för Louis de Geer — tänk ändå. hvilken oerhörd
idealiseringsförmåga, när man kunde flamma för Louis de Geer, och
det kanske långt efter 1866! Han lågade i sin ifriga visshet
om, att påfven för alla tider blifvit beröfvad sin makt — långt
efter 1870. Han strålade af fröjd öfver glansen kring Napoleon
III:s gestalt och det lysande kulturlandet med dess klara tankar
och gladdes, när telegrammen kommo om Frankrikes segrar;
ty han trodde att det var Frankrike, som vann trots Sedan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
