Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
J. A. Eklund
mot en förnyelse af det gamla i historien lefvande Sverige, som
får lifsinnehåll på nytt. Det tecknar sig till en förnyelse af
Sveriges kyrka, i dess historiska positivitet, men i former som
lämpa sig för tidsuppgifterna. Det går till ny kamp för kristen
tro och kristen sedlighet — en kamp, där som vi hoppas
äfven allt estetikens sudd och alla vetenskapens döda ord om
objektivitet vika för nyvaknande öfvertygelser och nyvaknad
lefvande kraft.
Man måste välja. Den tanken läser jag fram ur själfva den
ton, som börjar råda bland en stor del af vår bildade ungdom.
Den blaseradt likgiltige och öfverlägsne, som varit en så
förnäm typ t. ex. i Uppsala studentkår, tycks redan hafva fått
öfver sig en prägel af den utlefvades hela ynkedom. Man
ringaktar instinktmässigt den allkritiske öfversittare!! såsom en
mindrevärdig företeelse. Man förnimmer omedelbart tarfligheten
i att se på flydda tiders lifskamp med den utanförståendes
tomma ironi — man kan ju också lätt genom själfva studiet
få bekräftadt, att hela det sättet, det må nu hafva anor ända
från Voltaire och än längre tillbaka, är bara ytlighet.
Det är förunderligt så fort de ändå torkat in och
petrifice-rats, de goda herrar, som för tjugo år sedan gjorde anspråk på
att vara både framtidens unga Sverige och representanter för
framtidens kultiverade mänsklighet.
Ännu äro i press, i litteratur, i allmän opinion, i politik
vederbörande i besittning af de positioner de under våra
slapphetstider vunnit. Det märkes emellertid, att tron på framtiden
börjar vackla; åtminstone öfvergår den alltfort från den mer
liberala typen till den mera socialistiska. När vi förliden
vinter hörde de välbekanta rösterna bli så vredsinta i Sveriges
riksdag, så var det nog mer än en, som tänkte i sitt stilla
sinne: det är som visste man, att tiden vore kort. Och
det är väl ändå svårt för dem, som trodde, att de buro
framtidens fana i egna, starka händer — det är förvisso svårt, om
det visar sig, att framtiden blir en helt annan, än de drömt om
i sin ungdoms dröm och verkat för i sin mannaålders verk.
Huru det skall gå i Sveriges framtid, det beror väsentligen
på de ungas val.
I unge svenske män! Ser det ändå icke ut, som vore vi på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
