Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 Rudolf Kjellén
i det senare fallet inträda de som delägare i kyrkans särskilda
representation bredvid det borgerliga samhällets.
För kyrkomötets egna faddrar låg sammanhanget icke i
något som helst dunkel. Då riksdagen i maj 1863 afsände till
K. M:t den skrifvelse, som blef den parlamentariska slutakten
i kyrkomötets genesis, så hade den ju redan sett motiverna till
»condominiet» på kyrkolagstiftningsområdet, och den hade
därvid ingenting att som statsmakt invända. Ej heller gjorde den
något motstånd på dessa punkter, då den i dec. 1865 gick att
afgöra grundlagsreformen som skapade mötets veto.
Det bör kanske här tilläggas, att intet sittande kyrkomöte
i verkligheten varit i afsaknad af veto. Det första mötet
sammanträdde först 1868, fem år efter specialförfattningens och mer
än två år efter grundlagsreformens genomförande.
Det följer härnäst att efterse, hvilken betydelse kyrkomötets
veto fått i praktiken under de 40 åren från det första mötet
1868 t. o. m. det sista ordinarie mötet 1908. Det bör kanske
från början framhållas, att en sådan undersökning ingalunda
ägnar sig att ge en fullständig bild af kyrkomötets verksamhet.
Utanför densamma falla nämligen två viktiga arbetsområden:
å ena sidan mötets egna initiativ, å andra sidan dess
yttranden på K. M:ts hänvändelser i den kyrkliga förvaltningen, där
mötet saknar veto. Men för studiet af kyrkomötets ställning
som »tredje statsmakt», i den populära terminologien, är det
tillräckligt att betrakta dess utöfning af vetorätten.
Vi göra detta i den statistiska tabellens form. Visserligen
blir en dylik öfversikt summarisk och i någon mån vilseledande,
så till vida som de olika vetona ingalunda alltid ha samma
valör som reformhinder: kyrkomötet säger aldrig ett naket nej,
utan nedlägger sin afvikande mening i positiv form, och denna
kan följaktligen inrymma alla grader af motstånd, från ett
ganska rent nej till en helt liten modifikation. Dessutom liar
det förekommit, att mötet sagt ett ja med villkor: sålunda ha
mötena 1868, 1898 och 1903 samtyckt till prebendens
upphäfvande under bestämda förutsättningar af garantier på
prästbildningens eller kristendomsundervisningens område — som man
ser, ett stycke engelsk »tacking»-politik. Då emellertid hvarje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
