Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkomötets veto
63
kyrkomötets parlamentariska vedersakare1), och att en af dem,
(C. F. Wallbom) valt året 1894 — det år då ett gammalt
vederlag åt borgarståndet rubbades genom fixeringen af
riksdagsmännens antal — till ett angrepp på mötets veto. Under sådana
förhållanden synes det verkligen vara på tiden att konstatera,
att hela vederlagsteorien är ensidigt kalkerad på kyrkomötets
ställning i den mindre frågan, privilegierna. Där allena framstår
mötet som arftagare efter prästeståndet och ingenting
därutöfver. Men i kyrkolagsfrågan har det en vida starkare
ställning gent emot riksdagen, i själfva verket så stark att det är
riksdagens rätt som sväfvar i luften. Onus probandi hvilar här på
riksdagens advokater, icke på kyrkomötets.
Detta sammanhang framstår från annat håll, om man
efterser hvilken »affär» prästerskapet som sådant gjorde, då det
utbytte sin ställning som stånd och riksstämma mot sin ställning
i kyrkomötet. Såsom innehafvare af halfva antalet platser i
mötet kunna prästerna sägas numera äga ett halft veto; men
i fråga om privilegierna är detta halfva veto ersättning för ett
helt, på kyrkolagens område däremot ersättning för intet. I
sitt själfviska intresse, privilegierna, gjorde prästerna en förlust,
i sitt stora allmänna intresse, kyrkolagen, en vinst (frånsedt
det nya vetots osäkra grund). Ty i förra fallet ha de endast
att åberopa sin gamla ställning inom samhällsrepresentationen;
*) Man har jäfvat den moraliska förpliktelsen därmed, att prästeståndet
i själfva verket hade flere röster mot än för den stora reformen: Schönbeck
säger att 28 reserverade sig af 55 (i Första kammaren 1882), Hedlund uppger
siffrorna 26 och 51 (Andra kammaren 1883). I själfva verket voro
reservanterna 28 och ståndets antal ledamöter 57, hvadan en formell majoritet
upprätthållits. Men det är riktigt att den reella majoriteten saknats; professor
Ribbing hade nämligen också uppträdt som motståndare, men uraktlät att
reservera sig. 25 talade tör, en var frånvarande, en satt på talmanstolen och en gaf icke
sin mening till känna, detta enligt doktor Lindgrens resumé i ståndet den 9 dec.
1865, som visserligen rönte motsägelse men detta säkerligen mindre på grund
af faktiska oriktigheter än på grund af det inopportuna i meddelandet. — Man
har äfven velat göra affär af att talmannen, ärkebiskop Reuterdahls vid
tillfället vägrat att anställa begärd votering. Sålunda sade sig Ola Bosson Olsson
(i A. K. 1883) ryktesvis ha försport att votering begärts från flere håll;
häremot afgaf genast professor G. Th. Ljunggren det personliga vittnesmål, att
han, som den historiska stunden haft sin plats midt i prästeståndets sal, icke
hört något rop på votering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
