Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Hjalmar Haralds
blicket för oss gynnsammaste lösningen af den »skandinaviska
frågan». N. b. nu sedan vi sluppit ifrån de mera välvilliga än
smickrande försöken att få detta gunstbenägna skydd utsträckt
äfven öfver oss, moraliskt omöjligt att acceptera för Sverige, som
vid resignerandet från stormaktsställningens delaktighet i
ledningen af Europas allmänna angelägenheter ingalunda afstått
från att själf klarera sina egna.
Frågan om vi rätt behjärtat vårt förändrade inrikespolitiska
läge står däremot på ett helt annat sätt på dagordningen och
kommer att få eminent betydelse, när 1910 års riksdag går att
göra upp räkningen efter förra sommarens storstrejk.
Man kan icke vara för tvärsäker om, att storstrejkens
lärdomar kristalliserats ut i det allmänna medvetandet tillräckligt
klart, för att detta skall kunna bilda underlaget för en politik,
som målmedvetet tager sikte på att drifva ut den revolutionära
smittan ur den svenska samhällskroppen och icke resignerar
inför den uppgiften eller lämnar den åt »utvecklingen» -— i den
individuella hälsovården lämnar man som bekant icke åt en
sjukdom att utveckla sig efter sina egna tendenser. Man kan
icke vara säker härom, så mycket mindre som just de, hvilka
offentligt sökt draga facit ur sommarens stora händelse, i flere
fall gifvit svart på hvitt på att de i likhet med de gode
bourbonerna ingenting lärt och ingenting glömt.
Några månader efter sedan socialistiska ovederbörande
förbjudit trafiken på Stockholms gator äflas man att bedöma
storstrejken ur rent ekonomiska eller s. k. socialpolitiska
synpunkter.
Vi känna alla till den i den socialpolitiskt »moderna» och
»upplysta» delen af pressen beständigt omtragglade satsen, att
arbetsfred skapas, så snart starka organisationer å ömse sidor
stå emot hvarandra. Ingen sats synes ha erfarit en grundligare
vederläggning än denna genom vår storstrejk.
Utgångsläget för storstrejken var ju, att organisationsarbetet
utvecklat sig därhän, att ändtligen mot den starka socialistiska
arbetareorganisationen stodo starka arbetsgivareorganisationer.
Enligt den socialpolitiska ortodoxien skulle då freden på
arbetsmarknaden inträda.
Denna teori hvilade på en förutsättning, som för Sveriges
arbetare icke existerade, nämligen att arbetaren ser lönekampen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
