Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stat ocli folk i Ostafrika
289
mognade resultaten af föregångarnes arbete och strider nästan
med naturnödvändighet måste falla i hans händer.
Att Menilek icke på långt när kommer upp mot sin
japanska motbild, skall gärna medgifvas. Af hans framgångar beror
otvifvelaktigt en mycket stor del mera på tur än på skicklighet;
och särskildt torde han ha haft sin goda lycka att tacka för
mycket i det bekanta kriget med Italien (1895—96), som väl
mer än något annat fäst uppmärksamhet vid hans person. Om
italienarna blott hade velat underkasta sig att betala
kostnaderna, skulle de nog på den tiden ha kunnat komma ganska
långt i Ostafrika; men felet var att de icke drefvo realpolitik
utan spelade — tills spelet afbröts genom katastrofen vid Adua.
Menilek själf har uppenbarligen alltid lagt hufvudvikten vid
sitt arfland Schoa, som han sedan 1880-talet efter hand
utvidgat genom att i växlande former lägga under sig så godt
som hela det vidsträckta Gallaområdet. Dessa södra regioner
äro hans egentliga makt- och kraftkälla: här är han obestridd
herre. Öfverväldet i Amhara och Tigre, i Gondar och Axum
är naturligtvis icke likgiltigt för honom; utan det vore han ju
icke Etiopiens kejsare med all den häfdvunna prestige, som
detta namn ger honom icke minst i hans förhållande till
galla-erna. Men detta öfvervälde har han upprätthållit och befästat
mindre genom direkta ingripanden i de norra landsdelarna,
hvilkas politiska utseende fortfarande är ungefär detsamma som
förut, än genom att systematiskt utveckla den södra rikshalfvans
militäriska och politiska öfvervikt. Småfurstarna i norr, som
troligen icke ens om de vore eniga skulle kunna mäta sig med den
kungliga schoanska armén och som därtill lefva i ett genom
sekellång täflan uppammadt misstroende till hvarandra, sjunka
mer och mer ned i samma underordnade ställning som daimios
i »gamla Japan» under Tokugava-shogunatets tid.
De sista åren, då kejsar Menilek af sjukdom varit förhindrad
att personligen taga mycken del i riksärendenas vårdande, har
man kunnat spåra en sammansvärjning mot Schoas öfvervälde
af ett högadligt parti i norra Abessinien (den ofvan omtalade
dädjasmatj Ubies hus och dess anhang), hvars ledande själ
(eller främsta verktyg) varit kejsarinnan Tahaitu. I mars detta
år ha emellertid de schoanska militärcheferna, som länge synas
ha anat oråd, rest sig häremot och »störtat Atalia» (jfr 2 Kon.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
