Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De enskilda järnvägarna
327
tressets förespråkare behörigen hålla sig redo att vaka öfver det
allmänna bästa gentemot de enskilda fördelarna.
Härvid torde det vara rådligt att operera enligt den gamla
välbetänkta regeln do ut des. Om staten skall kunna taga
järnvägsföreningens anspråk på höjda taxor för persontrafiken i
öfvervägande, så bör det endast ske under förutsättning af
skäligt vederlag åt det allmännas intresse.
I sistnämnda afseende har staten hittilldags ganska
afsevärdt försummat att taga vara på sina egna och den
trafikerande allmänhetens intressen. Med välbetänkt frikostighet
hafva statsmakterna understödt den enskilda företagsamheten
i dess sträfvanden att förse landet med ett vidt utgrenadt privat
järnvägsnät i anslutning till statsbanorna, och alltifrån 1871 har
riksdagen visserligen gjort sig fri från en ändlös mängd af tids- och
kraftödande järnvägsdebatter med tv åtföljande intriger genom att
skjuta ifrån sig bestyret med fördelningen af låneunderstödet åt
enskilda järnvägar och lägga det på regeringen. Men uppslaget
härtill gafs i en tid, då statsmakterna i långt högre grad än nu
voro ense om olämpligheten af statens inblandning i den
enskildes göranden och låtanden. Icke långt förut hade Adolf
Hedin vid sin första riksdag med sin vanliga vältalighet förfäktat
den ståndpunkt, som riksdagens skämtare döpt till nihilismen,
och som innebar att staten därefter skulle fullständigt afhålla
sig från allt järnvägsbyggande och om möjligt genom försäljning
göra sig kvitt de stambanor, som den redan förskaffat sig.
I en sådan tidsålder var det näppeligen att förvänta, att
staten vid sitt beviljande af låneunderstöd åt enskilda
järnvägsbyggen skulle uppställa andra villkor än de nödvändiga, af
hänsyn till vanlig ordning föres ta fvade föreskrifterna. Så skedde
icke heller, och staten har därmed försuttit det allmännas
fatalier i en utsträckning, som vid ett närmare eftersinnande
torde visa sig ganska ödesdiger.
Under inverkan af statens lånepolitik har visserligen det
enskilda svenska järnvägsnätet nått en omfattning, som i
förhållande till landets folkmängd och tillgångar står utan
motstycke ej blott i Europa, utan i hela världen. Såväl i fråga
om deras byggnad som sättet för deras drift och den
trafikerande allmänhetens behandling torde också våra enskilda
järnvägar i allmänhet uppfylla alla billiga anspråk. Men när de på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
