Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
Gari David Marcus
sig mindre mot den härskande skönlitteraturen än mot
kulturen som helhet, och det är ett misstag att blott fästa sig vid
rent litterära strömningar, när man söker förstå den litterära
utvecklingens faser.
Under 1880-talet breda sig den sociala rörelsens slagskuggor
allt djupare ned öfver jorden. Ungdomen här hemma gripes
af de nya idéerna om arbete och kapital, om rösträtt och
skattefördelning, kyrkoförnekelse och folkupplysning, de radikala
studentklubbarna bildas och samhällsdebatterna taga fart.
Rörelsen betyder en allmän pånyttfödelse inom ungdomslifvet, men
den är icke gynnsam för skönlitteraturens fria utveckling, ty
gifvetvis hyllar man främst den litteratur, som sätter de sociala
problemen under debatt. I samma ögonblick fick man en
doktrinär uppfattning om poesiens uppgift och värde.
I dessa yttersta dagar, då så mycket af tvifvelaktigt värde
går igen och spökar midt på ljusa dagen, har man också
proklamerat satsen om den sociala frågans oerhörda betydelse för
litteraturen. Märkvärdigt att man inte hunnit längre!
Ingen skall kunna inbilla oss att en dikt om storstrejkens
fiasko har större värde än ett drama om Gustaf Wasas kamp
för ett ordnadt Sverige eller Euckens försök att på grundval af
en fördjupad åskådning af kulturen bygga upp en ny stomme
för personligheten. Den tysta kampen vid skrifbordet för en
världsåskådning eller födseln af ett diktverk har lika stor
betydelse som den sociala kampen.
Det är något, som allt starkare uppreser sig mot detta gång
på gång uppdykande kraf på litteraturens socialisering. Är det
icke nog att en hel väldig klass kastat sig midt in i cirkeln af
vårt samhälleliga lif och oafbrutet utsprider proklamationer
om sina rättigheter? Är det icke nog att många af de bästa
i vår egen klass offra alla sina krafter för att stödja
arbetarnes kraf, bevisa med vetenskapens siffror deras rätt, medan
de helt och hållet glömt bort att också deras egen klass kan
göra anspråk på att få utveckla sina slumrande möjligheter fram
till den klara dagen? Lifvet är slutligen icke blott en fråga om
debet och kredit, om egna hem och inga hem, utan på den
materiella kulturen som grundval resa sig nu som alltid den
andliga kulturens blommor.
Om nu konsten bemäktigar sig de sociala problemen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
