Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den nya litteraturen
393
stora nationella värden som lyriker, essayist och novellist kan
man dock icke alldeles värja sig för intrycket att utvecklingen glidit
fram allt för enträget på ett spår och att det nationella också
kan tjänstgöra som broms på en fri skapan.
* Den Heidenstamska diktningen har allt från Hans Alienus
haft en bestämd dragning mot det heroiska. Men Hans
Alienus representerar världsflykten. Tidens störste religionsstiftare
Nietzsche har i sin sista och yppersta bok »Also sprach
Zara-thustra» äfven predikat en religion, som slutligen drifver sina
utöfvare in i en rymd af ljus och eter och bort från jorden
och lifvet. Både Hans Alienus och Zarathustra äro symboler
för den germanska personlighetens reaktion mot hela tidens
förfulning och förflackning i förrn af masskultur. En släkting
till dessa kritiker af modernismen är i grund och botten »Den
okände» från Strindbergs »Till Damaskus».
Det heroiska fann Heidenstam i historien och hos Karl
XII, han fann det i tidernas morgon, då viljorna ännu famla i
dunklet och lidelserna behärska allt. Folke Filbyter blir på
en gång den siste store representanten för hedendomen och den
förste såningsmannen till det nya, som skall spira upp i riket.
Det ligger i den historiska diktningens natur, att ett konstverk
alstras på den punkt, där skaldens och historiens själ slår
samman i en gnista. Om också Bjälboarfvet äger ett par stora
scener och satser af stor visdom och poetisk skönhet, så
saknas här dock den hjälte, som öfverskuggar det tillfälliga och
förenar oss med det förgångna. Heidenstams psykologiska
konst äger icke den smidighet, som förmår att af tusen
smådrag uppbygga en människa.
Skulle inte författaren af »Renässans» dock mest dragas till
de ursprungliga och blodfulla kraftpersonligheterna från en
annan tidernas soluppgång, renässansen, då konsten och
skönheten var lifvets källa? Eller skulle icke flykten från hvardagen
till historien kunna ända på det sätt, att Heidenstam fann det
heroiska hos sig själf och gaf en mera lyrisk och personlig
skildring af detta jag och samtiden?
Det är inte möjligt att i detta samband dröja längre vid
90-talisternas oförgängliga insats i svensk diktning. Det må
erinras om att med Selma Lagerlöf får vår litteratur åter en
representant i världslitteraturen, att Hallströms novell, skrifven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
